Gud och det gräs som är grönare

- Anton Johan Alexander, jag döper dig i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Dop är alltid lika underbara. Det är (för det mesta) babylycka i största allmänhet kombinerat med högtidlighet och en känsla av att vara mycket nära livets verkliga under - det att vi lever över huvud taget. Det låter ju som en självklarhet, men hur många gånger har jag inte stått med en begåvad, genomreflekterad gudsförnekare och konstaterat att -Visst, vetenskapen har svaren på mycket. Och vi ska ta till oss den kunskapsmassa som hela tiden tycks växa. Men hur mycket de än kommer dragande med strängteorier och kvantfysik och parallella universa, så har de fortfarande inte kunna förklara hur livet har uppkommit. Min Gudsbild överensstämmer i stort med Paulus', "Det är i Gud vi lever, rör oss och är till". Dvs Gud är den yttersta kraften som håller samman och genomströmmar universum från minsta atom till största solsystem och den kraften är inte opersonlig utan bygger på relation. Den yttersta - första och sista - manifestationen av denna relation är kärleken så som den en gång tog kropp och blev människa (Jesus). För att vi skulle förstå vem Gud är och för att vi skulle förstå vilka vi är i förhållande till Gud och till varandra.Att den kraft vi kallar kärlek utgår från Gud till var och en av oss som en gåva, inte för att vi är felfria, utan för att vi ska ge den vidare till de människor som berör våra liv. OCH för att vi ska ta emot liv av våra liv och hjälpa det livet att växa genom att skydda det, fostra det och vara goda förebilder. Allt detta och något mer - som inte går att ta på eller uttrycka på något annat sätt - allt detta lägger vi ner i dopet. Vi är älskade. Vi är inte störst i vårt eget individuella universum. Vi hör ihop med allt levande och den eventuella styrka eller makt vi har över det liv vi har fått att förvalta ska vi använda till att främja livet. Punkt. Färdigpredikat. För idag. Lille Anton blev i alla fall döpt med stolta föräldrar, faddrar, släkten och vännerna på plats i Hemmesdynge vackra kyrka. Solen sken genom de färgade blyglasen. Anton var inte riktigt på humör (jättetrött eftersom han inte fått sin förmiddagslur), så när mamma Caroline väl fått honom att somna tyckte jag att det var bäst att hon fick hålla honom medan jag döpte. Det gick bra det också. Han verkade nästa njuta av det ljumma vattnet.

Från Hemmesdynge är det inte långt ner till Smygehuk och Made in Smyge butik och galleri. Ja, det är där jag ska ställa ut och jag tyckte det var lämpligt att fräscha upp minnet beträffande väggar mm. Marie Haward, som driver butiken och hennes man Calle har jag känt sedan vi gick i småskolan i Limhamn(jag säger i för det har jag alltid gjort och jag är ju ändå uppväxt där!!!). Dvs Calle och jag gick i parallellklass redan på Strandskolan (inhyst i källarlokaler bakom "höghuset") och Marie kom till i tonåren. Det är mysigt med gamla "lekkamrater" som man hittar tillbaka till. De har skapat en fantastisk miljö av ett ställe som inte ens hade indraget vatten när de kom över det. Att Calle är snickare hjälper väl en bit, men inte hela vägen. Marie är inredare och älskar djur i allmänhet och hästar i synnerhet. Hon föder upp mörkbruna skönheter som får högsta poäng på Breeders och fölvisningar. Dessutom har de ett gäng Värmländska skogsfår som betar på maderna nere vid stranden. Nästan tama tackor flockar sig runt Marie när hon kommer med spannen full av godis. De pilska baggar, som tagit sig in till flickorna skulle separeras och återföras till sin egen hage. Det gick förbluffande lätt och jag var tacksam att ingen av herrarna satte ett horn i sidan på mig!!!!


Efter väl uträttat värv och ett glas öl på Marie och Calles veranda körde jag hemåt över Romelåsen och en fullständligt "breathtaking" solnedgång. Så var det bara att än en gång konstatera att Gud är den bäste målaren av alla! Kattungarna hade varit ensamma hela dagen för mamma var ute på vift. Hönsen hade lagt tre ägg. Alla hälsar!