Sänd mig! Predikan på Apostladagen

Apostladagen
2a årg……………………………….


Varför anses vissa uppgifter finare än andra?
- och de människor som utför dem följdaktigt finare än andra människor? Det är lite finare att bestämma vad andra ska göra… Ju fler man bestämmer över desto finare… Allra finast är det att ha så mycket att bestämma över att man kan överlåta åt någon annan att bestämma.
Fina människor behandlas annorlunda än mindre fina.
På en annars fullbokad teater eller fullsatt restaurang går det alltid att trolla fram ett par biljetter eller ett bord…. Om man är fin… eller kändis.
Fina människor får bättre service och trevligare bemötande…
I vårt samhälle har vi värnat om att alla ska ha samma möjligheter till utbildning - samma tillgång till vård och boende…
När resurserna krymper visar det sig att det mesta ändå handlar om VEM du är. Det är fint att ha pengar - pengar ger makt - att ha så mycket pengar att man inte pratar om pengar är allra finast. Att bara strunta i pengar är INTE fint. Det är suspekt. Att strunta i makt kan i värsta fall leda till fängelse. Att avstå från maktanspråk kan väcka sådan vrede och misstro hos Makten att man tar det säkra före det osäkra och dömer denna person till döden.
Makt ska man sträva efter, slåss för, döda för - inte avstå ifrån.
Samhället där Jesus verkade - den hellenistiska dvs grekiska, kulturen, var ett extremt klassamhälle. I botten fanns slavarna - nära hälften av befolkningen var sådana livegna, helt maktlösa… i andra änden fanns de besuttna, de som hade all makt - De fria MÄNNEN. Däremellan fanns krigarklassen och de som kunde försörja sig själva på hantverk, fiske och handel.
Man tänkte sig samhället som en kropp - vi talar ju fortfarande om “samhällskroppen” - i den här miljön var slavarna fötterna, krigarna låren och bålen, hantverkarna armarna och de besuttna och intellektuella var huvudet. Kvinnor och barn räknades över huvud taget inte som annat än ägodelar - ungefär som slavarna.

Det som händer i dagens evangelietext måste ses i ljuset av denna människosyn. När Petrus bekänner Jesus som Messias - den smorde, sätter han snickarsonen Jesus från Nazareth som huvud på en ny sorts kropp. Det Jesus gör när han utnämner Simon Barjona (Alltså Jonsson) till själva grunden för denna kropp… själva Klippan på vilken resten ska byggas, är att sätta sin tilltro till en person som vi känner som allt annat än perfekt, som allt annat än stabil, som varken hade makt eller myndighet - en man som visserligen ägde sin egen båt, men som därutöver inte var någon förmögen man - HAN är fundamentet! Och Jesus ska vara hörnstenen - den sten som avgör riktningen för alla de andra dvs - den högsta auktoriteten - den stenen som måste ligga fast. och det som ska byggas är inte ett vanligt husbygge… det är ett hus där stenarna består av människor. Ett bygge där du och jag fogas in, var och en av oss med sin speciella plats och sin speciella uppgift. Det är ett bygge som fortfarande - efter nära 2000 år - pågår.
Och här är alla lika nödvändiga. Gud tar var och en av oss i anspråk och ingen uppgift är för liten - eller för stor. Ingen uppgift är för simpel och ingen uppgift är finare än andra. Alla stenar behövs i denna levande katedral.
Vi må leva i en samhälle som hukar för makten, som fjäskar för penningen, som svär vid köksbordet och sedan struntar i att gå och rösta. Vi må leva i ett samhälle som är övermätt på tomma kalorier och som vägrar lyssna på sina profeter och där de som har fått makt helst vill slippa ta det ansvar som följer med makten…. Men vi som är arvtagare till Guds rike så som det förmedlats genom Evangeliet- ett rike där blinda ser, lama går, döva hör och det som var dött blir levande igen - vi har faktiskt fått ett ansvar… Vi som är de levande stenarna, vi ska genom våra handlingar och vårt tal peka på en annan möjlighet än det samhällsbygge vi också fått i arv. Vi ska förkunna frihet för de fångna, tröst för de modlösa, upprättelse för de förnedrade, förlåtelse för de skuldtyngda, gemenskap för de marginaliserade. Här är ingen herre eller slav, fattig eller rik, jude eller grek, man eller kvinna - Här är ingen finare än någon annan. Här är vi alla ett med Kristus… en enda kropp och ett enda bröd. En enda mänsklighet med Gud Fader själv som familjeöverhuvud och Kristus som förebild.
Och om nu Jesus Kristus själv satte sin lit till den bräcklige Petrus och om Gud lät sina änglar befria Jeremias från hans försagdhet så att han blev en av bibelns mest profilerade och röststarka förkunnare…. - Skulle då inte du och jag duga till de uppgifter vi fått?
Gud förväntar sig inte att vi ska säga Jo. Gud förväntar sig att vi säger “Här är jag - Sänd mig!”.
Om vi lyder - om vi lyssnar till den kallelsen… det ansvaret vilar helt och hållet på oss själva.

Låt oss med mod och hopp och av kärlek till den Levande Guden med varandra stå upp och bekänna den tro vi är döpta till.

Vid Sykars brunn

Andra söndagen efter Trettondagen.
Livets källa - andra årg


Den här dagen som alla dagar……

Hon vaknar redan i gryningen…. Sträcker sömnen ur kroppen, reser sig, klär sig. Hon går bort till eldgropen, tar en glöd och tänder oljelamporna, lägger ved på glöden och fläktar den pyrande elden tills den tar sig…. I dag som alla dagar. Idag som alla dagar sopar hon ut damm och skräp…. Förbereder massäcken till mannen som sover vid hennes sida. Väcker honom. Idag som alla dagar. Förmiddagen går - hon gör sina inköp, hon tar ett bylte med tvätt ner till tvätthuset. När hon kommer tillbaka hänger hon tvätten. Tar det stora vattenkruset och beger sig till brunnen strax utanför staden. Idag som alla dagar.
Hur blev livet så här? Var detta allt…… Hennes tankar jagar varandra som de lätta molnen ovanför hennes huvud…. Det är varmt, men det fläktar.. Dammet yr runt hennes fötter, vinden rör upp små virvlar längs den väl upptrampade stigen där hon går.

Redan på avstånd ser hon honom sitta där. En främmande man. En jude - skäggig med långa lockar vid öronen - barhuvad trots den stekande middagssolen. Han sitter med ryggen lutad mot ett stort klippblock. Hans fötter är dammiga långt upp på vaderna, han skuggar ögonen med händerna…. Hon är tvungen att gå tätt förbi honom. För ett ögonblick möter hans blick hennes och hon tittar genast bort. Tittar ner i marken och går utan ett ord runt brunnen för att ösa upp vatten. “Ge mig något att dricka”… Rösten är djup och varm… Vad menar han? En främmande man tilltalar inte en ensam kvinna. “Ge mig något att dricka” Hon fortsätter ösa upp…. Sedan hejdar hon sig “Hur kan du som är jude be mig om vatten?” säger hon tyst, fortfarande med blicken i marken. Han säger ingenting. Han liksom väntar in henne. Det enda som hörs är cikadorna i snåren…. Tystnaden mellan dem blir till ett eget rum. En egen plats. Där är hon skyddad från omvärldens blickar. De dömande, elaka ögonen, de granskande, felsökande… de blickar som letar sig in under hennes hud och liksom skär loss bitar av henne…. Hon rätar på sig, höjer huvudet och möter hans klara, bärnstensfärgade ögon som ser på henne - nyfiket, ömsint.. Glittrar det inte ett leende på botten? Ansiktet…. Lätt väderbitet som hos en som arbetar på fälten och händerna - starka händer, men inte en lantarbetares valkiga.
Vem är han? Vad vill han henne? Hon vet inte var hon får sitt mod ifrån… Men hon måste få veta, hon måste få svar… Och han talar med henne - frågar henne om hennes liv - som om han verkligen SÅG henne.. Som om hon verkligen var intressant…. Som om hon - en samariska - var en VIKTIG person för honom. Som om HON hade något att ge HONOM. Vatten - han talar med henne om vatten…Nej, inte det vatten hon öser upp av… det svala, rena vattnet från källan. Nej, inte det vattnet. Det är vatten för den törstande kroppen… Han talar till henne om en annan törst - ett annat vatten - han ser in i hennes hjärta.. Ser tystnaden där inne… hjärtats tomhet… Talar till henne som om hon begrep något… som en sann profet. Och hon lyssnar och ställer fler frågor.
Plötsligt tar han henne om handleden… uppfordrande. Plötsligt är blicken inte längre ömsint, det brinner där inne… men det är inte en förtärande eld, det är en helig eld, en helande renande eld som dånar som ett stort vattenfall… Och hon ser sig själv i lågorna… Och bortom dem något annat… En annan värld, en annan verklighet. Som om allt hon bär på är MÖJLIGHET….
Han släpper henne lika plötsligt och middaghettan slår mot henne igen, hon hör cikadorna….. Långsamt räcker hon honom vattenkruset och han dricker i djupa klunkar…..
Och för varje klunk känner hon hur hennes hjärta fylls… Och känslan tar tag i henne, skakar henne, sveper in henne och utan att hon förstår vad som händer känner hon hur murar rasar inom henne, mur efter mur…. Och hon är helt skyddslös. Ändå aldrig mer stark än nu. Ingens slav. “….den tid kommer då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning”… hör hon hans röst förkunna.. Inte ett folk mot ett annat. Inte en plats mot en annan. Och hon tror honom. Och hon hör sig själv tala… utan att förstå varifrån hon får sina ord eller var hon hämtar sin kraft. “Jag vet att Messias kommer” - Hon är ingens kvinna. Hon är ingens egendom. Hon är ingens slav. Och hon ser på honom, ser in i honom. Hon ser hans mun öppna sig och hör hans röst igen. “Det är jag, den som talar till dig” Och hon vet. Och hon lyfter sitt vattenkrus går tillbaka till brunnen för att fylla på det igen. Nickar mot mannen när hon går förbli honom och vandrar stigen upp mot staden.

Vi ber:
Herre, du som ser vad var och en av oss har att ge…. Hjälp oss att se att du aldrig begär mer av oss än vad vi förmår. Du som blickar in i våra innersta låsta rum,du som hör våra tysta rop på sant liv

… hjälp oss att se det du ser. Hjälp oss att se på oss själva med din sanning, din ande. Ge oss liv av ditt liv, ande av din ande.
Hjälp oss att ösa ur den källa som aldrig sinar, levande vatten ur livets källa
genom din son Jesus Kristus
Amen

Kom och se!

Kom och se!

- Sexton stycken! Är det inte fantastiskt!!!!! Väninnan är helt exalterad. Hennes får har börjat lamma och de nya små ploppar ut ett efter ett. Ibland två och två. Någon av tackorna har till och med fått trillingar. Och nu har jag kommit för att beundra. Eller kanske snarare FÖRUNDRAS… Små, ulliga brun- och vita fårbarn skuttar runt sina mammor. Jag minns hur jag vid ett besök i höstas hjälpte till när väninnan och hennes man skulle försöka bringa reda i fårhagen. Baggarna hade hoppat in till tackorna och skulle nu återbördas till den egna hagen. Nästa morgon stod de nöjda inne hos tackorna igen. Det är svårt att sätta stopp för naturens krafter.
När jag skriver detta har skalen på knopparna brustit och tulpanerna jag grävde ner i höstas har “kaninöron”….. Jag konstaterar att jag nog måste klippa gräset för första gången i år… Och för varje gång jag får uppleva detta mirakel växer min förundran. Detta lite gammaldags ord. Det ligger där bredvid ordet FÖRNÖJSAM och ger min vardag ett skimmer. Aldrig är jag väl så belåten med livet som när jag sitter med en kopp kaffe i vårsolen och känner att NU, nu längtar jag inte efter något annat i hela världen. Jag vill inte vara någon annanstans eller göra något annat. Hönsen småpratar med varandra i sin hönsgård, katterna hoppar runt mig, hunden ligger under bordet. På avstånd hör jag en moped som smattrar iväg… barn som skriker och skrattar om vartannat. I sådana ögonblick tror jag att änglarna leker tafatt och ….. Herren vänder sitt ansikte till mig och ger mig FRID.
Kanske minns vi också åren som gått. Andra vårar, andra somrar. Den tiden i livet när vi tog allt för givet och somrarna aldrig verkade ta slut. Skrubbsår på knäna, examenklänningen som skulle vara för liten när hösten kom, första förälskelsen, första egna cykeln. Kanske upplever vi också en slags vemod i sådana stunder. En känsla av förlust. Själv har jag märkt hur jag omvärderar händelser i det förflutna. Sådant som jag inte uppfattade som betydelsefullt när det hände får med livets gång en annan tyngd. Och det finns också sorg förknippat med detta. Sorg över att jag inte kunde ta till mig det som bjöds. Sorg över att jag inte kan vända tillbaka och göra om.
Det finns en lärdom att dra ur den smärtan. Att ta vara på glädjeämnena i det lilla, tror jag är en bra övning för att kunna möta de riktigt stora - de vi kallar UNDER. Gud visar sig glimtvis i våra liv och vi förundras. Vi står inför ett nyfött barn. Vi gläds åt de första rädisorna, nypotatisen, solmogna tomater, skratten från vänner runt det dukade bordet. Doften från rosor, soltorkad tvätt och äpplen.
Gud - “Jag är den som är” - är ett evigt nu. Allt detta som väcker förundran är en uppmaning att leva i nuets evighet. Inget då och inget sedan. Bara här och nu.
Det är Guds uppmaning och utmaning till oss. Livet vill bli levt. “Jag är den som lever. Jag var död och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nyckeln till döden och dödsriket”…
Med förundran
Christina Wrangel Lång
Komminister

En predikan

Femte söndagen i fastan - Försonaren

Det ligger rädsla och oro i luften…… Det är tiden för den judiska påskhögtiden och massor med människor har begett sig upp till Jerusalem. För att rena sig, för att gå till templet, för att delta i påskfirandet. Den politiska situationen är skör. Palestina är ockuperat av romarna… Romarna vill framför allt ha lugn. De har tom gett dispens för judarna att behålla sin egen religion och sina egna religiösa högtider så länge de inte ställer till med något. Det är högsta rådet - de skriftlärde och prästernas - sak att hålla de egna i schack. Det finns politiska grupperingar som vill ta till våld, det finns religiösa grupperingar som följer olika kringvandrande lärare - flera predikar att undergången är nära… En skiljer sig från de andra. Han predikar inte undergång… Han predikar om Guds Rike … Han får blinda att se och döva att höra, lama att gå, lallande galningar att bli klara i huvudet… Och nu har han uppväckt en död man, ett lik som redan börjat lukta har han kallat tillbaka till livet…. Lasaros, Marta och Marias bror, hans vän. Han var död och lagd i en klippgrav, inlindad i linnebindlar med en duk över ansiktet… Många står runt omkring och blir vittne till det som denne man utför denna dag. Mannen som kallas Jesus från Nazareth, som några menar är den Messias de väntat på - den som skall fullborda de gamla judiska profetiorna - Fridsfursten, som andra menar är den nye kung av Davids ätt, som landet behöver för att frigöra sig från förtryckarna, den nye Moses som skall föra sitt folk ut ur fångenskapen…. Vad rör sig genom huvudet på dessa åskådare när de får se Lasaros komma ut ur graven… Fasa, skräck… jubel? Hur skulle jag själv ha reagerat? Jag skulle väl inte ha trott mina ögon! Men Jesus säger bara helt lugnt: “Gör honom fri och låt honom gå“…. Inga glädjescener, ingen gråt av lycka, inga omfamningar…. “Gör honom fri och låt honom gå“…..
Allt enligt Johannes beskrivning. Johannes fortsätter sedan berätta att: Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom…. “ Men några av dem gick till fariséerna….” och så följer ett rådslag…. Och det är där vi kommer in i dagens evangelietext.
Det är något konstigt med den här berättelsen… Man kunde tycka att det skulle bli stort rabalder om en man som legat död i flera dagar kallas tillbaka från döden. Man skulle tro, att översteprästerna skulle vilja träffa en sådan man och höra vad han varit med om. Att det åtminstone skulle bli någon form av diskussion…. Nej. I stället uppfattar man Lasaros uppväckande från döden bara som ett av många tecken och detta gör Jesus till ett hot - inte bara för den egna gruppen av religiösa ledare, utan för hela det judiska folket.
Sedan kommer det märkligaste av allt. Översteprästen Kajafas roll i dramat - Det är Kajafas som pekar ut Jesus som den som skall dö för att folket ska få leva… Han talade profetiskt, skriver Johannes…. På detta sätt blir Kajafas ett redskap i Guds stora plan både för det judiska folket och “för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett“. Dvs precis det som Kajafas och rådet INTE ville åstadkomma… Att folk skulle samlas i tron på denne man.
Och Jesu öde blir beseglat… Han måste dö och den som vet något om var han finns skall komma till rådet och ange honom.
Och vi blir åskådare på avstånd…. Vi som var med när Lasaros kom ut ur sin klippgrav, vi som vet hur det slutade och vad som hände sedan….
Vi kan inte ingripa även om vi skulle vilja. Allt är ödesmättat. Allt är bestämt.
Förrädarna… de som förrådde Jesus, de som fängslade honom och torterade honom… de som till slut dödade honom… De trodde att deras handlingar tjänade deras egna syften….. De trodde att de dödade en uppviglare, en man med anspråk på världslig makt och de använde den världsliga maktens språk för att stoppa honom….. Men hans makt var inte av denna världen….. Den makt han representerade kunde inte stoppas med våld.

Och Kajafas, som trodde sig rädda både det egna folket och templet…. 70 år senare jämnas templet med marken och det judiska folket skingras…. En mansålder senare… den lilla skaran av efterföljare till den de kallade Messias, den smorde, Christos har vuxit sig stor. Det finns församlingar runt hela Medelhavet…. Rörelsen samlar hela tiden nya anhängare, som frön som sprids med vinden finner den sin grogrund, slår rot och växer sig stor, genom människors längtan och hängivenhet… i tro, med hopp och av kärlek….. En naturkraft sprungen ur samma källa som den som förde Lazaros tillbaka till livet. Samma makt som förvandlade världens makt till ett narrspel. Samma makt som dog i skärtorsdagens obevekliga “för dig utgiven, för dig utgjutet“…… och uppstod i påsmorgonens lika obevekliga “den ni söker är inte här” . Nej. Gud är aldrig där vi väntar oss att finna honom. Men han är alltid med oss - intill tiden ände. Så som han lovat oss.

Hans lära lever….. Och överlever. …. Genom årtusenden. Överallt där bröd bryts och delas, där bägaren bjuds…. Överallt där människor samlas i bön och tacksägelse med orden “Herrens Frid“…. Där uppstår Gud om och om igen och försonar världen med sig själv, Där är vi städigt kallade att lämna vårt mörker och träda ut i ljuset…. Kallade av den röst som sedan säger: “Gör honom fri och låt honom gå”….. ”Gör henne fri och låt henne gå”.

Herre…. Hjälp mig att inse att om vi låter din vilja ske - inte bara i himmelen utan också på Jorden, blir vi redskap för din frid, även när det är obegripligt och smärtsamt.

Som skimret över ......

.... Någon sa att mörkret är som allra djupast just före gryningen.

























Kanske gäller det i naturen också. Nu är det riktigt stendött. Bara mossorna och blåbärsriset lyser upp när skogarna far förbi utanför bilen. (eller tvärtom - det är ju bilen som far förbi skogarna! Men det blir liksom inte riktigt lika poetiskt...) Så plötsligt - kopparfärgat soldis filtrerat genom stammar och grenverk.
Alla hälsar!

...julegranen åker ut, ut, ut....

Titt-ut!
Var har jag varit? Och vad i h-icke menar jag med att dröja en hel månad med att skriva??????


Ja, det kan man fråga sig. Det har varit mycket. Julen blev ju hur härlig som helst i Stockholm med stora och små familjemedlemmar. Lite vitt puder på marken medan man promenerade hem från malm till malm via Humlegården.
Nyår lika extatiskt som vanligt nere i Falsterbo. I år med en kombo-variant på stjärnkock och knytis, vilket resulterade i en elegant femrätters meny. Mirakulöst! Sen blev spismurningen klar lagom till Trettonaftonspartaj med seriöst röj (Du blir bjuden nästa gång!) Och sen har man börjat nytt jobb, ju. Hur bra som helst.
Det var en snabbis! Jo! Jag har gått med i Facebook och det är verkligen kul!

Till det trista lägger vi det gräsliga vendettakriget i Gaza. Till det löftesrika att Barack Obama också ska börja på sitt nya jobb snart.

Hönorna lägger redan fler ägg = ljuset är på väg tillbaka. Bara en sån sak.
All hälsar med blöta nospussar!


På bild: Miró, som redan har börjat använda datorn och Peter, som hjälper mig att bygga grejor.

Nu blev det tråkigt igen....

.... men bara nästan. för det härliga julfirandet i Stockholm - som inte saknade något inslag - värmer mig fortfarande.

Bloggen fortsätter med en laid back attitude och tar nya tag rätt snart......

Alla hälsar!

.... varje hjärta armt och mörkt sänd du en.....

..... Jo. Det är alldeles sant. TVÅ DA'R KVAR TILL JULAFTON.....

GOD JUL.
Ät inte för mycket. Drick lite lagom. Kramas massor. Lek och dansa. Ha fördragsamhet. Håll avstånden och gör inga dumma omkörningar!
BLOGGEN TAR NU JULLEDIGT OCH ÅTERKOMMER MED FULLSTÄNDIG RAPPORT FRAMMÅT ANNANDA'N.

Alla hälsar!

.... tusen,tusen strålar ock, på himlens......

..... nämen hallåååå, det är den fjärde söndagen i advent och TRE da'r kvar till julafton......


Man sov väl icke fem kvart i timmen, drömde att Ola Salo blivit lönnmördad (!!!?!) och vaknade med liggsårsliknande kuddavtryck i ansiktet. Jamen, hallåååå. Vart tar dagarna vägen? Medan reklamfilmsjinglarna jinglar i huvet "I'm so happy, I'm so glad, that I've got you. I want to thank you and thank you means Merci-i-i. Merci-i-i-i, my little way of saying thank's, merici-i för being you-ou-ou" Herre G, vad är det som händer med mig? Den jämrans texten kan sätta sig i huv'et som fastskruvad, men fyra verser på "Den blomstertid" är betydligt mer tveksamt.... Det är därför jag envisas med att köra trosbekännelsen och Vår Fader (Ja, den nya versionen) med mina konfirmander varje gång vi träffas. Den ska bannemej sätta sig!

I alla fall. À propos fastskruvad!
Kolla vem som fått upp sin stora tavla i köket!!! (Det är bara ett år sedan jag flyttade hit!) Lägg också märke till de diskreta spotarna över matbordet. Fatta att man blir glad. Glad, glad, glad! Det är den fjärde advent och jag är glad.

Alla hälsar!

....tusen juleljus på jordens mörka grund och....

....och, minsann, fyra da'r kvar till julafton....


Morgonen. Flashback till klassrum med lysrör, bänkar med lock, våta stövlar och röda kinder på oss ungar som cyklat i motvind och regn genom det försiktiga gryningsljuset. Det var på den tiden skolbarnen fick penna, suddgummi och skrivhäften i början på varje termin. Och egna skolböcker. Hur hade vi råd då? Det fanns ingen moms, ingen bensinskatt, ingen fastighetsskatt. Men man behövde inte vänta halva dygn på akuten, skolmaten lagades på plats och de i själen sjuka blev inte uteliggare. Min bonusmormor Ellen, som jobbade i storkök och var ung änka med åtminstone två ungar i boet klarade sin tvåa (ja, barnen delade sovrummet och hon sov i bäddsoffan i vardagsrummet och jag sov bredvid henne när jag bodde där) utan bostadsbidrag och det fanns alltid kakor i skafferiet, alltid läsk på lördan, alltid stek på söndan, alla hela och rena OCH hon hade råd med en folkasnurra! Som jag är säker på att hon betalade kontant och som hon glatt fyllde med barn och bagage och körde ner till äldsta dottern i Skåne med.

Hur gick det till? Vart tar pengarna vägen? Varför lever vi i sådant armod mitt i överflödet??? Och vem är det som förväntas köpa en massagefåtölj - "årets julklapp" - för 19.990:- (nedsatt från 42.990:-)eller spelkonsoler till ungarna för 1790:-. Vad är det för nå't? Är det nå't man inte kan leva utan? Inte vet jag......

Jag är verkligen glad åt att jag äntligen fått upp lampor ovanför köksbordet och att projekt "brasvägg" har gått framåt. Glad att jag kan köpa grannens hemkryddade julsnaps och hennes utmärkta julsenap att ta med till julbordet i Stockholm.( Lite annat föll också på min lott... lax och hemgjorda kladdkakor.) Glad att sitta tryggt i värmen när det blåser och regnar duktigt ute, som i kväll. Glad att det låg nyvärpta ägg i redet (Turning Chicken, om ni minns) hos hönsen. Och alldeles underbart glad när busfröt Miró slickar min nästipp med sin sträva lilla tunga - mindre glad när han sätter sina sylvassa hörntänder i min örsnibb och jätteglad när Miranda rullar ihop sig på min mage när jag sitter och läser. (Nu slutar jag innan ni kräks)

Alla hälsar!

... ingen dager synes än, stjärnorna......

.... och det är fem da'r kvar till julafton....

Man sov väl icke räv i natt för att Peter aviserat ankomst redan klockan sju. Rena jetlaggen...... Men nu är projekt "brasvägg" igång. Han är mycket noggrann. Och jag som överdoserat "Äntligen hemma", "Bygglov" och "Nytt läge" får vackert vänja mig vid realtid. "De' bler nock bra, bara de' bler kalkat", som vi säger här ute.

Alla hälsar!

... fålar fem, allt för den ljusa .....

....... SEX da'r kvar till Julafton!!!! .....

Och om någon undrar var den sjunde dagen blev av, kan jag berätta att den just nu surrar omkring i cybern. Kom på att jag ju inte kan räkna in själva julafton i nedräkningen... Det står ju till julafton, inte till och med julafton, eller hur?

I alla fall skiner solen på tomtarna idag. Under över alla under. Himlen är blå- och vitgrå-randig mot de nakna träden (värsta Peter Bruegel-målningen) och jag har lovat mig själv och mina värkande knän att det blir en längre promenad även idag.

Alla hälsar!

... vi tackom nu så gärna, han vattnar.....

....åtta da'r kvar till julafton.....

Lite otålig väntar jag på att Peter ska komma igång med att mura min brasvägg. Han är hos granne Lena och jag står på tur. Peter, rar kille med rötter i Schlesien (mycket noga), flyttar till Sverige nu och öppnar egen firma. Nästan färdig byggnadsingenjör hemma. Bara ett tips. PG Woody levererade allt material igår eftermiddag medan jag var i Sjöbo, så det är laddat.

Trots att knäna värker - eller kanske på grund av - ska jag ta en längre promenad med Monty. It's a must!

Alla hälsar!

... vakna vid underbart korus av röster.......

...... nie' da'r kvar till julafton.....


Denna tisdag, som börjat så skakigt, fick ta spjärn mot kaffe och några lussekatter på Anderssons Konditori i Sjöbo (garanterat fritt från espressomaskin). Gabbi och moi på shopping-spree tittade på lampor, hittade tai-affär med minivårrullar (moi), vinterboots att hoppa i när man klafsar ut på gården (Gabbi), bröd (båda) och rasslade slutligen runt bland gångarna på ett luftigt ICA Kvantum downtown Sjöbo. Så nu vet ni det.

Grått och rått och mörkt som i rumpan på faen själv.

Alla hälsar!