Bloggen puffar för....

http://thewoundedbird.blogspot.com/2008/10/not-for-me-for-obama-and-for-louisiana.html

Ett litet tips från cybern.

Lägg lite glödande kol på deras huvuden

.....En av de saker som ligger djupast i oss människor, är en egenskap vi delar med andra flockdjur - Vi delar upp oss i "vi" och "dom" - Vi, som hör ihop och de som är några andra, en annan sort.

En av de allra viktigaste och mest krävande sanningarna som kristendomen erbjuder, är en uppmaning till oss att lösa upp alla sådana kategoriseringar. Det är inte bara en uppmaning - det är dessutom en utmaning och det är utmanande! När vi blir bedömda som "goda" eller "dåliga" kristna är det ofta just på vår förmåga att ta till oss och leva upp till den här uppmaningen. Att vara en God Kristen är att vara en God Medmänniska. (Självklart finns det en massa goda medmänniskor som inte är kristna! Men som kristen förväntas man faktiskt att vara just det. Denna fromma förväntan kommer inte sällan från sådana som inte själva anser sig vara kristna....)

Ett annat fenomen som är djupt mänskligt och som faktiskt gör oss unika bland däggdjuren, är vårt behov av rätt och rättvisa och dess baksida - hämnden.

Inga andra varelser hämnas eller skipar rätt. Den enda rättvisan naturen erbjuder djuren är den "starkes" - läs "välanpassades" - överlevnad. I och för sig den enda form av rättvisa som finns för allt för många människor i vår trasiga värld.Och kanske är det hämnden - hämndlystnaden - som är den största av alla synder. Att ge igen - att få rätt till vilket pris som helst.

Vi mäter graden av civilisation i en samhälle utifrån bl a det samhällets system för rättsskipning. Självklart finns det andra socio-kulturella variabler, men det är min mening att de alltid kan härledas tillbaka till rättsskipningen (tryckfrihet, hemfrid, åsikts- och religionsfrihet mm alla måste upprätthållas med hjälp av lagstiftning). Rättsskipningen i alla dess former, från lärarens över eleven, förälderns över barnet, samhällets över medborgaren är en form av kontrakt som ger oss makt över varandra.

I rättsprocessen viktar vi ett mot ett annat. Skadan vägs mot ersättningen. Ett öga för ett öga, tand för en tand - liv för ett liv. Så ser rättvisan ut i stora delar av världen. Att leva som kristen är inte med nödvändighet att vara troende - men vi lever i en kultur, som under århundraden formats av en rättsskipning som legat inom kyrkans maktutövning. En kyrka, som sannerligen inte alltid varit gratia plena, fylld av nåd, men som trots det predikat förlåtelse och försoning inte bara mellan Gud och människa, utan också mellan människa och människa.
En kyrka som satt livet högst av allt - Allt för ofta till priset av det liv den sagt sig vilja värna. Människor har dött för sin tro och de har dödat för sin tro. Ibland har det inte gått att skilja handlingarna åt. Det är inte länge sedan (kosmiskt sett) vi hade religionskrig i Europa. Mellan kristna. Mellan grannar i samma by. Inte länge sedan kyrkans män lät av barn utpekade kvinnor brinna på bål.(Andra kristna män fick stopp på vanvettet.)
Fram till för bara drygt 100 år sedan hade vi dödsstraff i Sverige.
Det finns nog de som skulle kunna tänka sig dödsstraff än idag. En man som våldför sig på och dödar ett litet barn. En Eklund, en Qvick. Här i Hörby är Helen-mordet fortfarande levande historia. Många skulle nog anse att hennes mördare förtjänar att dö. Och blickar vi utåt - Hitler och Stalin med miljoner människors blod på sina händer .... förtjänade de något annat än att straffas med döden? Det råder ingen brist på lämpliga kandidater.

Jag är ingen rättshistoriker, men jag är intresserad av den mänskliga "naturen". Att ge igen är mänskligt. Det vill minsta barn göra. Men minsta barn har också en känsla för när straffet upplevs som orättvist stort i förhållande till försyndelsen. Att visa nåd måste vi däremot lära oss.
Det är en fråga om insikt som vi kan ta till oss genom vårt sätt att se på världen och genom det sätt som vi uppfattar att världen, livet, ser på oss.
"Den som fått mycket förlåtet älskar mycket", står det i en evangelietext.


Men när sinnet rinner på en.... Vem har inte någon gång tänkt tanken att världen vore en bättre plats eller livet mer värt att leva om bara den eller den inte fanns! En sur granne, en dum lärare, en grälsjuk typ. Det livet lär oss är, att jag själv kanske inte är så mycket bättre, att den där grälsjuka typen kan vara jag.
Det livet också visar oss är, att kärleken till livet alltid är större än hatet och hämndlystnaden. Skadan kan inte repareras av det som orsakade skadan - Eller som amerikanen säger, "Two wrongs doesn't make one right". Dvs vi kan inte få tillbaka den döda genom att döda mördaren. Så vi utmäter straff symboliskt. Symboliskt blir ett liv värt 25 år i fängelse. Symboliskt får den elev som slagit sönder en ruta kvarsittning (tja, föräldrarna kanske får betala rutan också, men man går inte hem och slår sönder fönster hos ungens familj). Och vi bestämmer oss för att det är rättvist. En överenskommelse som gör oss till en civilisation - Ett medborgarkontrakt.

I alla fall: Tillbaka till begynnelsen. Det var det där med vi och de andra. Ett samhälle börjar lösas upp när det har olika regler för olika grupper. Att vara lika inför lagen har inga undantag - "Land ska med lag byggas". När blod blir tjockare än vatten, när den rike kan köpa sig fri, när makten missbrukas, egennyttan styr makthavarnas handlingar, upplevs det medvetet eller intuitivt som ett kontraktsbrott och då urholkas tilliten mellan de olika grupperna i samhället. Då blir det lätt att sluta sig in mot det egna, att se till sitt eget. Förakta allt som inte är som vi i vår grupp tycker att det borde vara.

Det svåra är inte att älska, ta hand om, se efter, skydda den som står oss nära. Det svåra är att ta det första steget bort från egennyttan och misstron mot allt främmande - och ta ett kliv in i det som jag vill kalla "Guds Rikes genombrott i världen" - Vare sig vi är troende eller ej. Det är ett tillstånd snarare än en plats. Ett tillstånd där vi förmår se oss själva i den andre, famna det främmande, värna särarten. "Det kunde varit jag - Det kunde varit mitt barn - Det kunde ha hänt i vår by".
När omvärlden gungar så som den gör nu, är det i själva verket en möjlighet att göra ett val. Inte mellan Vi och De andra, utan mellan egennytta och empati. När vi inser vår egen sårbarhet, då blir det lättare att förstå att allt mänskligt lidande också är vårt. Krisen ger oss en möjlighet till medmänsklighet. OM VI ANTAR UTMANINGEN.

Och för dem vi bara retar oss på i största allmänhet, sura käringar och grälsjuka typer, för alla dessa förargelseväckare i vår omgivning har Jesus ett kanonbra recept: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er - för det samlar glödande kol på deras huvuden". Det vill säga: Le vänligt mot den sura tanten - det sätter myror i skallen på henne! En hämnd så god som någon.
Alla hälsar!

I öppna landskap

.... där trivs man ju. Så när min käraste väninna Ulrika Hylin aviserade ledig dag tog jag en tur ut till Gnalöv. Aldrig hört talas om? Nåja, hav tröst.

Det är en plats mer än en by några km inåt land från Simrishamn och Brantevik. I princip består Gnalöv av några gårdar utslängda i det synnerligen öppna landskapet. Ulrika och hennes man Mats (gifta sedan ett drygt år tillbaka) har gjort lite seriös "piffing" - mest Ulrika om vi ska vara riktigt ärliga - och åstadkommit underverk med sitt ställe.
Vi fikade och pratade om allt mellan "finansfluensan" och hur man ska rädda sitt äktenskap så att man inte tröttnar på varandra.
Mats, som ägnar sig åt day-trading på nätet - menade att läget är mycket allvarlig och i själva verket en cancer. Uppblåsta värden, affärer med lånade aktier, en fullkomligt korrupt och skev marknad.
- Om folk visste hur illa det är ställt skulle det bli anarki, sa han och fick något desperat i rösten.
- USA är bankrutt och slut som ledande ekonomi. Nu kommer Kina och dom kan köpa upp hela USA om dom vill, fortsatte han i samma stil.

Begrepp som "pyramidspel", "derivater" och "blankning" for runt huvudet på mig precis utom räckhåll för min begreppsvärld. Jag misstänker att allt sammans till slut stavas "STRÅTRÖVERI"! Det är 1600-talets ändlösa krig om igen, fast nu kallas slagfältet "marknaden". Sug på det en smula....... Och jag undrar - Hade Marx så fel? Är detta början på kapitalismens fall och därmed proletariatets diktatur - eller är Marx nationalekonomins motsvarighet till apokalyptikern Nostradamus, dvs var och en kan läsa in precis det som verkar passa för tillfället. F ö Hur många har läst MarxKapitalet????!? Jag vet en, Bibi Häggström! Vet du någon, kära läsare?

Beträffande äktenskapet - Ulrika tror att de som tröttnar på varandra kanske egentligen aldrig har älskat varandra på riktigt.
- Man måste tycka om varandra som människor, håller jag med, känna nyfikenhet, göra nya saker tillsammans och upptäcka nya sidor. En week-end-resa eller vad som helst. Ska jag säga, min gamla nucka! I alla fall.
Ulrika är en av de friskaste människor jag känner. Helt osentimental och fullkomligt empatisk på en och samma gång. Jag har lärt mig så mycket av henne.
För att hjälpa upp den skakiga ekonomin (!!!) tog vi bilen in till Simrishamn och besökte "Urban Living". Handplockade godsaker, allt från fårfällar till Brio-leksaker, trendiga vedkorgar och klassiker som Iitalas Aaltovaser osv. Allt under ett tak. Jag hittade några fina julklappar till fyndpris och Ulrika suckade lystet över det mesta i den smakfulla butiken.
- Vi har nätbutik också, berättade ägaren, Tong Ostanont (tailänsk mamma, amerikansk pappa, bott i Sverige hela livet). Både Ulrika och jag konstaterade att Tong är en synnerligen behaglig person - inte bara vacker som en Gud! Och jag vill gärna puffa för människor som gör spännande saker, så här kommer webb-adressen: www.urbanliving.se!

Jobbfronten: Ringsjöbygden hade 14 sökande(!) och kallade fyra till intervju. Inte mig, vilket jag ringde till Jan Grönborg och fick reda på. Tydligen hade mejlet han skickat till de övriga sökande kommit bort. Det känns tungt att inte ens bli kallad och det hjälpte inte att han bedyrade att det varit svårt att välja. Eslöv har inte möte förrän i nästa vecka. Jag måste påminna mig om att jag faktiskt bara varit arbetslös i två månader. Det räknas inte som desperat läge!

Byrisonten: Snälla granne Ylva, tillika sjuksköterska på företagshäslovården i Eslöv, har bildat viktgrupp med mig och granne Lena. Ylva är smal som en vidja, medan Lena och jag tillhör de buttiga. Dvs jag mer åt det smällfeta med ett BMI på 37! (Jag borde mao vara ca 2,5 m lång eller nåt) Vi följer ett kompendium som hon använder med sina andra patienter. Första läxan är att skriva ner allt vi äter och dricker under fyra dagar. Matmissbrukaren i mig stegrar sig och sprutar eld som en rasande drake - mitt friskare jag håller mig i schack och gör som jag blir tillsagd. Lena är endast rundnätt och hennes största problem är att hon inte hinner äta under dagen. Hon skall alltså äta mer! Jag skall äta oftare och mindre. Och motionera! Inget nytt under solen. Träff igen med vägning den 4 nov.

Lena var lite irriterad eftersom Monty tagit för vana att sticka bort och skita på hennes gräsmatta och stenläggning. Jag kunde ju bara be om ursäkt. Ber om ursäkt, Lena. Kanke kan en vacker kvällshimmel trösta lite? bifogar en, särskilt till dig!
Milou verkar trivas som en prins i nya hemmet. Ska gå ner till hönsen när jag skrivit färdigt.
Alla hälsar!

Att skiljas är att dö en smula

.... Särskilt om det är en liten ullig kattunge! Idag åkte Milou/Louie iväg med sin nya matte Susanne Frandsen till en ny soffa, ett nytt knä...En liten tass som vinkar genom gallret till transport-buren. Hugg i hjärtat. Det är knappt man kan hålla sig från att gråta fastän man är beredd!

Och jag är helt säker på att mamma Siri fattade vad som var på gång. Hon vankade av och an och tittade på oss medan nya matte och jag höll på med ungarna. Att det blev just Milou känns ändå bra, för han var min speciella "bebis" och Susanne och han klickade med en gång (precis som Cathrin och lille Knut). Jag försökte få Susanne att ta Melina också och hon skulle konsultera maken, så vi får se.

Annars är det bara Melina kvar nu som inte är tingad. Jag fick ta ett snack med henne efter att Milou åkt iväg.
-Oroa dig inte Melina, sa jag, om ingen vill ha dig så får du bo kvar här hos oss.
-Säkert, pep hon.
-Helt säkert, sa jag.
Och Siri samlade de fyra kvarvarande ungarna för en snuttestund.
De kommer allt mer sällan nu, de där gosestunderna, kanske varannan dag och det märks att Siri släpper kollen på ungarna mer och mer. De är nyfikna och går ut i trädgården medan hon ligger och sover. Men oftast ligger hon i närheten och passar dem. Hon är en sådan duktig mamma.


Utställningen: Idag blev jag uppringd av Pernilla Norrman, keramikern som skall ställa ut i Smyge efter mig. Hon har blivit inbjuden att göra en utställning på Alfa Laval i Lund och blev tillfrågad om hon kände till någon lämplig konstnär som kunde ställa ut samtidigt. Nu undrade hon om jag ville vara med. Klart jag ville! Det blir antingen april eller maj. Så roligt! (Och hon gör underbara saker! www.pernillanorrman.se Kolla!)

Byrisonten: Regn och rusk och inga ägg. Monty forcerar stängslet hur jag än gör, så idag rymde han igen.
Alla hälsar!
PS Ska försöka länka till sydsvenskan..... utvidgar kanske därmed territoriet! Hu Here goes: http://sydsvenskan.se/sommar/article347210/Resorna-som-samlar-singlar.html,

Torr, kall och... - Nejtack, jag kör.

Festligt, färgstarkt och fullsatt, med outsinliga mängder av Henkel T.... Bloggen gratulerar bröderna Claus och Yan Leger till nya lokalen - hypertrendigt nere vid Dockan i Malmö. Men en lokal är ju inget utan innehåll. Det gäller i största allmänhet men gallerier i synnerhet.

Så: Grattis Ulf Trotzig!

Med sina 80+ går nestorn av modernistiskt - naturlyriskt - västkustkoloristiskt - har aldrig ens sniffat på postmodernistiskt - ja, kort sagt "GAMMALT HEDERLIGT" KLASSISKT MÅLERI - ja, just han, går lös på dukarna med en vitalitet som inte står den tidige Sid Vicious (ni vet punkens barndom) efter. Säkert, klockrent, ömsom smek- ömsom våld-samt. Alltid kärleksfullt. Påminner mig om när jag förärades ett glas 40-årig rom. "Det smakar som jag vill bli kysst", var allt jag fick fram, medan den siden-sammetsfrasande-slinkande drycken dansade tango med mina smaklökar och papiller. Finare komplimang kan en kvinna inte ge! Hör ni det killar!!?! Vi flickor vill bli "swept off our feet". Men gärna känsligt, kontrollerat och utdraget. Tack Ulf Trotzig för den upplevelsen. (Gå in på Galleri Legers hemsida för mer bilder på den utställda konsten - bara att Googla)

Tog med mig Jörgen Elerud på nyöppningen och träffade dessutom en massa "kändisar"
- och såna som brukar plåta och skriva om kändisar - eller hur Håkan Bengtsson och Christina Sandberg??! På tiden att ni hamnar på bild. Ni är ju alltid med när det beger sig. Hej, hej.



Härligt att få krama om Birgitta Ahltorp














och Christine Ahrholt och hennes underbara faster (?) Barbro Sylvan (jämngammal med utställaren och som tänker börja blogga och givetvis har dator - OCH visitkort beställt på nätet OCH som var med i Paris när livet där dansade och log. Jag tror att det kommer att bli en intervju. Måste ju höra vad hon hade för sig egentligen. Dessutom fäller hon sylvassa, skitroliga och insiktsfulla kommentarer om de mest skiftande företeelser). Göran Skytte ville inte krama någon annan än Birgitta A (din snåljåp!)- Kunde också säga hej till Helmtrud Nyström och hennes man. Jättekul att träffa Lizzie Lundberg igen - Gud vad söt hon är!!! Ser ut som en tonåring (lite gråare, lite rynkigare men med samma nyfikna ögon som en oförstörd 16-åring).



Caca Sonesson, kär väninna,
Thomas Diestel med käresta,

Mariana Manner och Jet-te Ranning (alltid lika gullig), Peter Hahne vimlade förbi överstressad, hans Agneta hade ritat lokalerna och var på ingång.








Bifogar lite blandade bilder. Alla känner väl igen sig själva! ?!?? Några känner igen varandra. Nästan ingen känner igen alla! Och PS Värst vad vissa har åldrats! Det gäller väl dock bara alla andra, inte gäller det väl lilla mig, eller HUUUUR???!?Ja, och så charmanta tandläkarparet Monica och Lars Wickström.

Saken är den att jag känner mig så hemma i den här miljön. Den är som en fristad. Antagligen var det det som drog mig till konstvärlden från början. Alla är välkomna - men sen är få utvalda. Det är lite som i kyrkan......Okej. Det blir en annan blogg, känner jag. Hur dagen slutade vet under alla omständigheter bara de som gick tvärs över kajen till båtkrogen "Mai-Tai" där vernissagefesten fortlöpte. Men jag, som ju inte kan cykla hem, plockade upp en entrecote och en bakpotatis på ICA i Löberöd och intalade mig att jag hade det mysigt. Fast......

Jobbfonten: Nä. Det är inte kul.Inte kul med de ostrukturerade dagarna. Ge mig något vettigt att göra! Nu. Denna väntan. Nu har jag ringt på ett jobb i Jämshög. Vikariat i ett år. Men hellre 10 mils pendling än inget alls. Det var ju inte detta jag prästvigdes till. Eller? Och höstmörkret underlättar inte det hela.

Och byrisonten: En till av kattkillarna är tingade. Det blir nog Miró och så behåller jag Milou - numera Louie. Plus Miranda. Äsch. Det får bli som det blir. Bara de får det bra. Hela gårdsplanen är full av löv. Hönsen lägger ändå troget två ägg. Har prövat att micra en av mina sk micropumpor. Ganska ok - som en blandning av sötpotatis och kastanjer. Tarvade mycket smör! Mäktigt. Gott.
Alla hälsar!

Han kom, han såg, han suckade

..... - Du har problem,va. Skrattet var lågt och kluckande. Jag hade ringt Sjölander, Gustav. -Du har sett den svarta skylten halvvägs till Hörby? -Den där det står LOPPIS och ANTIKT?, frågade jag. -Just de. De e jag de, sa Sjölander. Jag kommer vid niotiden i morron bitti.
Min desperation kändes genast lite mindre. Äntligen hade jag börjat ta tag i saker. Hjälp var på väg.

Ja, så kom då Gustav och besåg eländet i min lada. -Herre Gud, stackars människa, sa han bara och drog en djup suck.
Jag brukar förevisa ladan som ett exempel på någon av Dantes helveteskretsar.
För det finns ett särskilt helvete för folk som inte kan göra sig av med sina saker. Den sortens helvetet som finns redan här och nu och är det enda helvete jag tror på (eftersom jag har erfarit det). Jag känner sådana som inte kan betala sina räkningar, men ändå inte förmår sig till att sälja av arvegodset!-Välkommen till mitt eget lilla helvete, brukar jag säga till besökare.
Nu är det förvisso mer bråte än dyrgripar i min lada. Och Gustav, som själv är något till åren kommen, kom tillbaka på eftermiddagen med en yngre kamrat Stefan. Han bara skrattade uppgivet. -Det här är en veckas jobb, fem dar alla gånger. Det är ingen mening med att ta det nu. Det får bli till våren.
Till våren alltså.
Men redan igår tog jag och öppnade några kartonger. Shit! Det är grejor jag inte sett på sedan jag flyttade från Erik Dahlbergsgatan för 30 (!) år sedan! Gamla brev och album och tyger som det inte blev nåt med och bord och prydnadskuddar och flickböcker och ostrontallrikar och julgrejor och leksaker (en liten plyschåsna jag fick av far när jag var fem år och han kom hem från Brasilien och den bar röda bastkorgar över ryggen fulla med karameller) och gamla lakan med spetsar och en uppsättning med kryddburkar och gamla krukor och snapsglas och kaffeserviser och en champagnekylare av golvmodell och tonvis med böcker och gamla stenkakor och lampetter och blyinfattade glasmålningar och och....
Vilken sjusärdeles loppis det där kommer att bli! Ebba och Ingela G och min granne Ylva har också en massa grejor. Till våren mina vänner. Vi får ge oss till tåls. Till våren.

Från byrisonten: Idag - en osannolikt vacker höstdag och jag fick oväntat kaffebesök av en god vän, tog en tupplur i soffan, har läst en stund i "Buddenbrooks" (vilken bok! Läs!!! Thomas Mann). Ska nu skriva färdigt detta och sedan gå promenad upp till affären med Monty. Har som sagt annons på Blocket på kattungarna och imorgon kommer en Ingrid och tittar på en av killarna. Nyss ringde någon som var intresserad av Melina. Hönsen värper allt färre ägg.
Alla hälsar!

Den kommer tidigt i år - the Christmas Blues

.... Tänk ändå, vilken skillnad. Lätt om hjärtat och glad i själen drar jag ifrån gardinerna i sovrummet och konstaterar att solen skiner!


Annat var det igår. Vaknade i Ebbas gästrum i Lund efter fredagsmys hos Bianca och Channy. Koreansk mat, gamla vänner från galleritiden och trångt i deras tvåa. Jättegott och jättemysig. Gästerna (bl a Annika Svenbro och hennes Lars. Astrid Göransson med make David och två av tre söner plus några till) bröt upp tidigt och jag knallade iväg till den dammiddag där Ebba befann sig. Låt oss säga att det är gott med champagne!
I alla fall. Lördagen var vikt till glasögonprovning. Direkt Optik hade extraerbjudande - två par glasögon plus slipade solbrillor för priset av det dyraste paret. Taget. Ebba skulle med som smakråd, så vi knallade dit genom blöta gator. Då kom den över mig..... JULKLAPPSBLUESEN. Plötsligt befann jag mig i mitten av december med snömodden klafsande runt fötterna. Jag kunde höra ljudet av dämpade vintersulor mot stenlagda trottoarer och vinterdäck mot en tjockblöt gatubeläggning. En speciell lukt av Skånsk vinter! Varför inte ta ut ångesten i förskott!!!!!
- Inte en julklapp blir det i år!, förkunnade Ebba. - Nä, sa jag, men jag har ju mina syskonbarn (styvsyskonbarn för att vara noga) Hedvig och Lykke uppe i Stockholm. Sedan har vi ju lill(styv)syster Annas glin. Och så är det ju så, att jag faktiskt tycker det är det enda riktigt mysiga med julen - julklapparna. Men det ska vara nåt litet och omtänksamt. Förra året ordnade jag presentkort på Make Up Store till de stora tjejerna. Själv har jag jobbat varje julafton sedan jag prästvigdes - med undantag för julen -06 och det tycker jag är skönt!

Nå. Mot glasögonen. Ebba slängde sig frustande över montrarna och halade raskt fram ett par svarta bamsebrillor "så att det händer nåt i ansiktet". - Dom ska du ha! Det bestämmer jag. - Jaha, sa jag och tänkte på försiktiga manliga kyrkoherdar som blir livrädda för starka kvinnliga kolleger. - Okej, men vi måste ha ett par snälla brillor också, sa jag och gick loss på det ena paret efter det andra. Jag tror jag hade dragit fram ett tjugotal bågar innan jag till slut fastnade för ett "garnityr" i milda bronstoner. Vår gladlynta expedit Jessica - boende i Sövde (se där hade Ebba och hon genast något att prata om!) hade en ängels tålamod. Efter trekvart var vi väl i hamn med ett par tuffa och ett par snälla brillor plus en skitsnygg båge till solglasögonen.
Det var väl ungefär vad jag orkade med. Imorgon ska jag ta synundersökningen. Jag hinner kanske ångra mig igen!

Från byrisonten: Nu har jag satt in annons på Blocket. "Tre små busfrön". Har tom fått svar och hoppas det blir napp så att Melina, Miró och Milou får bra hem. Kolla bilden här bredvid! Detta var absolut kuligast - att åka kana med glasskål. Alltså, framtassarna i skålen och skjuta på med bakbenen...Åhej, vad det går undan! Helt obetalbart!
Monty har lärt sig att forcera gallret jag satt upp mellan huset och ladan, så han rymmer hela tiden! Rätt enerverande. Det är som med ungar. När det blir tyst, det är DÅ man ska reagera. Idag var han på rymmen igen, trots att jag tyckte jag satt fast gallret så noga. Hönsen har fått ny sand och hade lagt tre ägg på två dar. Min kära granne Iris behöver inte opereras - tack gode Gud för detta! Jag längtar efter att börja jobba. Det är för trist med denna väntan. Har sökt utlyst tjänst i Araslöv utanför Kr-stad. Lite långt att köra, men hellre det än inte alls.
Nu drar vinden genom trädgården, som blir mycket ljusare med alla löven borta.
Alla hälsar!

Grottmänniskor och andra

.... "Vad är väl en människa att du tänker på henne"....
Så här ser det ut:
En vidsträckt dalsänka,låt oss vandra över den. Grön. Bergssluttningar döljer horisonten i fjärran. Vad kan det röra sig om, 3 km? Ja, något sådant. Se, där är stigen. Högt gräs. Långsamt, men med lätta steg, närmar vi oss andra sidan. Stigen blir brantare, det bär upp för bergssidan. Det höga gräset ersätts av stora stenblock.
Marken är torr under våra fötter. Det dammar och frasar om våra steg. Andhämtningen blir kortare, mer ansträngd. Vi viker av åt vänster från stigen. Nu är det bara våra fotsteg som syns bakom oss. Framför oss är det okänd terräng.
Här. Vi sätter oss på en sten en stund. Stenen är varm under oss. Vatten. vi behöver vatten innan vi fortsätter vår vandring. Känner du svalkan. Djupa klunkar. Din munhåla fylls och du sväljer girigt, nästan vällustigt. Tar en handfull och drar över pannan och kinderna.
- Aah.
- Skönt, va? Vi går vidare.
- Vart är vi på väg?,undrar du.
- Till min grotta, svarar jag. Mitt gömställe. Jag ska visa dig en plats ingen har fått se. En plats ingen känner till, utom jag. Du ser på mig. Det finns oro i din blick, undran.
- Varför det?, frågar du.
- Varför vi ska dit eller varför jag aldrig visat den förut?, säger jag.... Vi fortsätter att gå. Nu får vi snart börja kliva över stenarna. De tränger på runt omkring oss och vi hjälper varandra över de värsta ställena.
Så befinner vi oss mellan två enorma klippblock. Det finns en öppning, den är kanske en meter bred och där går vi. Över oss tornar de enorma stenmassiven. Det känns som om de när som helst skulle kunna krossa oss. Men en bit fram är det ljusare.
- Vi är snart framme, säger jag.






















Jag har gått in min grotta. Det är grottigt där. Om man säger så. I den grottan finns en trygghet, så är det ju med grottor. Men det är också mörkt och ganska händelselöst. Man underhåller elden, man håller hyggligt rent omkring sig, man sover och tja.... Man väntar. ´Man väntar ut årstider och oväder. Man sysselsätter sig. Man berättar och man reparerar. Man tillreder och man förbereder. Man har ganska tråkigt. Och det är rätt skönt. Det är varmt och vilsamt.
Och ibland undrar jag hur det kan komma sig att vi, som har byggt hela vår tillvaro på olika trygghetssystem, förmodligen lever i en mycket större otrygghet än vad våra förfäder grottmänniskorna gjorde.

Fundera på det, så hörs vi.
Alla hälsar!

En blind som leder en döv.....

Det sägs ju att kärleken är blind.
Men se(!), det tror jag inte ett dugg på!

Förälskelsen är förvisso blind, bländad, förblindad. Förälskelsen är dessutom, om inte döv, så åtminstone drabbad av svårartat hörselbortfall.

Men kärleken, den äkta kärleken, handlar om seende. Att se. Helt och fullt. Höjd och djup, mörker och ljus. Och den har det slags absoluta gehör vi kallar empati.
I förälskelsens rus drabbas vi av synvillor, som till största delen är uppbyggda kring projektioner - önsketänkande. I vår narscissistiska kultur, där den ytliga gesten förväxlas med inner-lighet, blir vilsenheten så mycket större. Vi ser det vi vill se, vi hör det vi vill höra... Vi blir ett lätt rov för tidigare erfarenheter, både lyckliga och smärtsamma och vi dubbelexponerar så våra förväntningar uppe på våra önskningar.
Det enda som den här glittrande spegelvärlden har gemensamt med "Lustiga Huset" är att bilderna garanterat är förvrängda. Skillnaden är, att vi i förälskelsedimmorna inte kan skilja dessa förvrängda speglingar från verkligheten.
Gud ske lov är det ett övergående tillstånd!
Så träder då den där kärleken förhoppningsvis in i galenskapens ställe. Vad händer? Ja, för många av oss blir det ju ett läskigt uppvaknande till en gråkall morgon med dålig andedräkt och tunga fötter som hasar tofflorna efter sig. Inte lika kul! Men det är kärlek! Det är kärlek att se dammråttorna i hörnen. Det är kärlek att göra något åt dem! Ta fram dammsugaren t ex! Det är kärlek att bli rejält förbannad! Och kärlek att sansa sig. Kärlek, att inte alltid tycka om och kärlek att ändå laga middag. Vi har alla våra egenheter. Kärleken gör att vi växer ifrån våra egna och in i den älskades.
Att älska är att se. Att älska är att göra sig lyhörd.
Att älska handlar också om att ta emot en annan människas kärlek. En klok kvinna i min närhet uttryckte det ungefär så här. "För att kunna ta emot kärlek från andra människor måste man öppna dörrar i sitt inre". Sådant tar tid. Kärlek tar tid. Kärlek är tid. Att ge tid och att ta sig tid.
Hmm. Jag får nog anledning att återkomma till ämnet.

Utställningen: Var nere i Smyge igår och hade "re-vernissage". Med det underbara vädret kom också en hel drös vänner och andra besökare. Bibi Häggström kom med Boel och Caroline. Ulrica och Miguel. Ebba kom med syster Diana och väninna Suzanne. Håkan och Lena Fjällström, som fotade för fullt (inte visste jag att Lena - distriktsläkare på Näset - och som jag känt i 15 år minst, har ett förflutet som fotograf!). Fick sålt en av de stora målningarna! Kul.

Jobbfronten: Var på anställningsintervju i Eslöv idag. Det är rörigt och tungrott där för närvarande, med många uppsägningar. Vi är åtta sökande till den utlysta tjänsten. Vi får se hur det går.

Från byrisonten: Höstmörkret sänker sig även över "Turning Chicken"; Hönsen har bara lagt ett ägg nu två dagar i rad. Kattungarna blir 9 veckor imorgon. Dags att sätta in annons på Blocket. Om tre veckor är de flygfärdiga. Hur ska jag kunna skiljas från de små liven?!? De har flyttat ut till en ny lekplats och tumlar nu runt på köksgolvet, använder "vuxenlådorna" när de går på toa och får sin mat på samma ställe som de andra katterna. Miranda och Miró hoppar ofta upp till mig. Jag kan rekommendera att svepa in sig i några kattungar när man är förkyld! (Hjälper nog mot det mesta inklusive hjärtesorg).
Den stora lönnen är nu nästan helt avlövad. Monty far runt bland kastanjerna på gårdsplanen och skäller ut synliga och osynliga hundar.
Alla hälsar!

Med en till VISHET gränsande sannolikhet

- Varför fick inte Adam och Eva äta av kunskapens träd? Är Gud kunskaps-fientlig? Varför inget förbud mot att äta av Livets träd?Se där, vad vi präster måste ta ställning till.

Igår var det prästkonvent för Frosta kontrakt i Hörby. Kyrkoherden, tillika kontraktsprosten hade bjudit in mig att delta för att jag skulle komma in i gemenskapen. Att det sedan var min gamle, numera pensionerade, professor i Gamla Testamentets exegetik (fint ord för tolkning, utläsning ungefär), Tryggve Mettinger, som skulle stå för förmiddagens program gjorde ju inte saken mindre angennäm.

Tro mig, det är spännande! Man är som en arkeolog fast utgrävningarna görs i litterära avlagringar. Ta tex skapelseberättelsen och berättelsen om det Stora Fallet (det sk Syndafallet) Berättelsen i Första Mosebok går tillbaka till Babyloniska texter med inslag av andra orientaliska skapelseberättelser. Dessa har sedan redigerats och fogats samman med muntligt traderade texter och "limmet" är de tillägg som gjorts av de eller den - okända - författare/lärde som kallas Jahvisten (för att han kallar Gud Jahve). Varför? Vem? Vad betydde texten då den skrevs? Vad betyder den idag? Vad har den betytt för kyrkan genom tiderna?
- Jag har alltid tänkt mig att Adam och Eva åt av frukten från Livets träd - det var därför de var odödliga. Sedan blev de bestraffade genom att köras ut från Edens lustgård och då blev de dödliga.... Vi fick ställa frågor och Gullbritt Sörensens (präst i Höör) tyckte jag var jätteintressant.
Professorn blev inte svaret skyldig (såklart!) - Men det kommer ett litet också i texten som man inte kommer runt. Att de "inte också ska äta frukten från Livets träd". Ja, sådär höll vi på ett tag.
Oh, ni förstår, jag tillbringade några av mitt livs mest lyckliga timmar i professor Mettingers seminarier. Det enda sorgliga var att min hjärna vid 40 års ålder redan var alldeles för stel för att det skulle vara allt igenom behagligt. Det visar ju bara än en gång, att det som verkligen betyder någonting i livet är roligast innan och efter - medan det pågår kan det vara ett litet helvete! Så vad lär vi av detta? Det ska krökas i tid det som krokigt ska bli. Sätt ungarna att lära ryska och kinesiska innan de fyllt 12, så ska ni få se på andra bullar! Apropos bullar så severades vi, efter lunchen, de största finska pinnar jag sett i hela mitt liv! Bara en sån sak!!!

Fick också en chans att säga hej till "min" kyrkoherde här i Östraby/Västerstad mfl kyrkor, Eva-Karin Lindgren och hennes komminister Jan-Olof Jansson. Lovade bot och bättring beträffande min kyrkogång. Redan nu på söndagkväll gives det tillfälle!

Fick vi svar på om Gud är kunskapsfientlig.... Nä. Det går ju inte till så. Men vad man däremot med säkerhet kan säga, det är att berättelsen fortfarande kan stimulera oss till att söka kunskap. Och att det är en rasande skillnad mellan vishet och visshet!

Från byrisonten: Den röda hönan med de gröna äggen (mp) har paus i läggandet. I övrigt lägger de små liven stadigt två till tre ägg. Kattungarna leker Pjätt, Två slår den tredje och håller på att lära sig Kick-boxing. Monty fortsätter att rymma. Fredrik var och klippte färdigt häckarna idag. Jag var på arbetsförmedlingen för handledning i morse. Det slutade med att jag höll en mindra föreläsning om intrigerna och andra pikanterier i den organisation som jag vigt mitt liv åt - och som jag - faktiskt - älskar! Till middag kokar jag en "pot au feu" med kassler, vitkål, purjo, potatis och persilja!
Alla hälsar!

Tidens flykt och andra funderingar

- Man fattar ju inte vart tiden tar vägen. Innan man vet ordet av har en vecka gått. John stannar upp i arbetet med att lasta av veden, stoppar pipan och tänder den.
-Ja, och det verkar ju bara gå fortare ju äldre man blir, instämmer jag. Det är som en slags tidsinflation.
-Ja, haha, det var ett bra uttryck.

En regnkall kväll i december förra året, innan jag ens flyttat in, stod John och jag på min gårdsplan och slet med nycklar som inte passade i hänglåset till den stora ladan. Inte konstigt, det visade sig att förra ägarna Anders och Gabriella fått med sig den när de flyttade. Det var bara att försöka tippa av de tre kubiken ved i garaget. Inte optimalt, men det gick.
Vi drar oss till minnes slitet i vintras den här dagen när vädret är snällt och vi tom kan sitta ute i solen och fika efter uträttat arbete. De fyra kubiken finfin björkved - gammelbjörk och rejäla klabbar som brinner länge och väl - ligger delvis lavad, delvis i en hög i lagårn.
Den snälle John har både kört ner veden från Hässleholm, gett mig gott mått och sedan kastat av den.
- Det blir några gånger man har tatt i veden, konstaterar han. Ganska nöjt, ska tilläggas.
Han är överhuvud taget nöjd med livet som pensionär. Håller igång med veden, som han köper som timmer från skogsägarna - drygt hundra kubik om året - och sedan sågar och klyver upp i lämpliga längder och säljer på "blocket".
En liten slant tjänar han väl på slitet och det är honom väl unt. Men framför allt har han nåt att pyssla med.
- Såg en gammal skolkamrat till mig häromda'n, säger han och drar ett nytt bloss på pipan. Han kom gående med frun vid armen och ja tänkte att 'Nä fy, vad trälit di måste ha, som ente har nåt annat att ta si för'.
Och nu börjar älgjakten. Mest för kamratskapen för så mycket kött blir det inte per person.
- Ha ha, skrattar John, vi äter nog fler kilo korv än vad vi får älgkött.

Från byrisonten: Ännu en vacker dag. Åkte in till metropolen Hörby och laddade kattmat, hämtade paket, gick på apoteket mm. Köpte loppmedel och satte på småglina, som är åtta veckor nu. Men jag oroar mig för att de ska slicka i sig av det fast det står att det inte blir några biverkningar. Jag undrar just. Men vad ska jag annars ta mig till? Jag har sett loppor på dem om än inte så många.
När jag skulle köra stötte jag på grannen Barbro och hennes jack russel Cilla. Barbro var mycket upprörd efter att en av byborna fått sin hund illa biten av en besökande rothweiler. - Håll Monty inne! Man vet inte vems tur det är nästa gång, varnade hon. (Jag har fixat så att han inte kan smita ut lika lätt längre). Kattungarna har varit utomhus för första gången. Väldigt pirrigt!
Hönsen hade lagt två ägg.
Alla hälsar!

Vi hade i alla fall tur med vädret! Inte.

Den tappra skara som trotsade värsta busvädret med regnkaskader och kuling (inte så kul som det låter), de har min oreserverade beundran.

Jo, faktiskt, det kom några till vernissagen. Gamla skolkamraterna Hasse Gustafsson och hans Anna-Lena och Erik Thott med Caroline. Min goda granne Ylva med vännen Rolf, morbror och moster och min underbara doktor Helena med make Noe (Helena hade med sig rysk champagne, ni vet den där sorten som antingen får en att prata flytande ryska och brista ut i kosackdans eller ger smällande huvudvärk).... Christine från Grönby icke att förglömma. Hon tog med sig barnbarnet Liv.
Erik kläckte den roligaste kommentaren om mina målningar: "Jaha, här har du penslat på ordentligt"!!! - Ha ha ha! Det tycker jag på ett utomordentligt förtjänstfullt sätt sammanfattar precis vad jag sysslar med. Bravo! Mindre kul var det väl när han gastande - pga nedsatt hörsel (priset man får betala för att man ätit några egenhändigt nedskjutna hjortfiléer för mycket) - förhörde sig om jag fortfarande var arbetslös. Ingen som befann sig inom en radie av en kilometer kunde undgå att ta del av den informationen. Nåja, nu var det väl inte så farligt med det heller. Jag kontrade bara med att fråga hur han själv hade det med jobb.... Ooups!

Kanske hade man hoppats på några fler besökare. Kanske hade man hoppats, att Sydsvenskans artikel hade kommit in inför helgen och inte i dag - måndag. Men, sådär är det. Och om man höll sig inne och målade om eller tände brasa och läste bok, så hade man min fulla förståelse. Det var kul ändå och jag tänker vara på plats till helgen, så alla som stannade inomhus igår kan ta igen det nästa söndag.

I full vetskap om vilken blues som kan drabba en efter en vernissage, hade jag bjudit med Jörgen hem på middag. En bit senaps- och örtkryddad fläskfilé med kantareller och svampsås -allt tillagat av "chef Joergen" -, en bit ost och tämligen flödigt med rödvin... och mycket eld i kaminen! En ytterligare bonus är, att grindarna nu hänger hyggligt jämt. Nu ska bara en ny "hasp" skruvas på, men till det behövs ett större borr än vad jag hade och nej, det blev ingen repris på förra gångens cirkus. Jörgen tar med sig borret vid nästa besök. Hold out! We're getting there!

Byrisonten: Min stora, vackra blygrå hankatt, tillika mästertjuven och numera morfadern Grandpa Moses gjorde ett av sina tämligen sällsynta hembesök. Mest för att kolla om det fanns något att stjäla. Och kanske för att kela lite.... Jörgen misstänker starkt att han (Moses, alltså) har smygsupit av vinet och kört svartklubb i hönshuset under natten - vilket skulle kunna förklara inte bara varför den igår kväll nyöppnade vinboxen skvalpar oroväckande tom idag, utan också varför hönsen såg så trötta ut i morse. Tre ägg hade de dock lagt!
Det är nästan omöjligt att fota kattungarna. De är aldrig stilla tillräckligt länge, utom när de sover.
Idag när himlen är - retfullt - blå och solen skiner som om gårdagen aldrig funnits har Monty många vita streck (efter flygplanen) att skälla på! Och det gör han. Jag har plockat mina björnbär - det var hög tid - och frusit in för kommande fröjder. Jag har också gett mig på den stora rullen med akvarellpapper. Här ska penslas för allt vad tygen håller! (Det ska bli stora målningar! 120x120 cm ca)
Alla hälsar!

Man sir sjöön

Nu är utställningen hängd, tidningarna har intervjuat och fotograferat. Allt är på plats.




Det känns så bra!

I onsdags natt satt jag en sista stund med alla målningarna i ateljén. La en lavering på en av de små. Packade allt i boxar med den blöta lilla målningen på toppen, släckte och stängde. Kände frid. Igår morse stuvade jag in allt i bilen inklusive Monty och åkte ner till Smyge. Vilken fabulös bonus att upptäcka att Calle är en mästare på att hänga tavlor med millimeterprecision. Det visade sig att han inte bara är snickare, utan dessutom arbetar som utställningstekniker på Charlottenborg i Köpenhamn!Bättre assistans kan man ju inte få. Så gick också allt som en dans! Att få se alla målningarna tillsammans uppe på väggen är något helt annat än att kämpa med dem under arbetets gång. En känsla av samhörighet, nästan som om de har en egen själ, en egen persona. Märkligt. Det är ju jag - men också något mer.

På vägen hem åkte jag igenom min gamla hemby Grönby och stannade till hos Christine Stafström i hennes butik. Vi lärde känna varandra på allvar det sista året jag bodde i byn och hennes butik för ekologiska varor och Mossagårdens grönsakslådor blev en samlingspunkt för många eko-entusiaster i omgivningarna. Nu tycker Christine att intresset verkar ha svalnat. Kanske beroende på att de stora köpladorna börjat hårdlansera ekologiska varor med konkurrenskraftiga priser. Det är ju dubbelt det där. Man vill ju att fler ska handla ekologiskt, men samtidigt vill man ju inte tappa kunder. Christine har beslutat att fortsätta med Mossagårdens produkter (man abonnerar på grönsakslådor och hämtar på lokalt utlämningsställe) och dra ner på det övriga sortimentet. När vi inte pratar om livet runt omkring oss, brukar Christine och jag samtala om livet inom oss.Gärna över en kopp thé.

Jobbfronten: Var på visit hos Jan Grönborg, kyrkoherde i Ringsjöbygdens församling, i onsdags. De har utlyst en tjänst och han hade vänligt nog bjudit in mig. Jan kom som kyrkoherde till församlingen i maj och berättade med stor entusiasm och värme om de tre kyrkorna, planerna på en nybyggd pastorsexpedition/ församlinghem på Bosjökloster och verksamheten i stort. Det blev ett fint möte med en präst och chef, som hade mycket klara visioner och tankar om gudstjänstliv, församlings/medlemsvård, konfirmander och arbetslagets uppbyggnad. Jag kommer att söka tjänsten!

Från byrisonten: Sedan några veckor har småfåglarna börjar komma tillbaka i buskar och snår. Det är väl björnbären som drar.(Måste plocka dem nu och göra sylt.... Av björnbären, alltså, inte småfåglarna!) Bland alla gråsparvar och pilfinkar, talgoxar och blåmesar har det dykt upp ett par bofinkar! De är så otroligt fina med sina terracottafärgade bröst. Kattungarna är om möjligt ännu gulligare och har blivit mer självständiga. De måste inte ligga allesammas tillsammans i en stor hög! På kvällarna ligger t ex lilla Miranda (den svarta) i mitt knä när jag tittar på teve. Igår kalasade hönsen på resterna av grishalsen (Se avsnittet "Surt, sa grisen")! De hade lagt tre ägg. Idag fick de gammal grönmögelost och vindruvor. Rena Guide Michelin för hönor! Slutligen en glimt av havet nere i Smyge!
Alla hälsar!