tisdag 14 april 2009

Kom och se!

Kom och se!

- Sexton stycken! Är det inte fantastiskt!!!!! Väninnan är helt exalterad. Hennes får har börjat lamma och de nya små ploppar ut ett efter ett. Ibland två och två. Någon av tackorna har till och med fått trillingar. Och nu har jag kommit för att beundra. Eller kanske snarare FÖRUNDRAS… Små, ulliga brun- och vita fårbarn skuttar runt sina mammor. Jag minns hur jag vid ett besök i höstas hjälpte till när väninnan och hennes man skulle försöka bringa reda i fårhagen. Baggarna hade hoppat in till tackorna och skulle nu återbördas till den egna hagen. Nästa morgon stod de nöjda inne hos tackorna igen. Det är svårt att sätta stopp för naturens krafter.
När jag skriver detta har skalen på knopparna brustit och tulpanerna jag grävde ner i höstas har “kaninöron”….. Jag konstaterar att jag nog måste klippa gräset för första gången i år… Och för varje gång jag får uppleva detta mirakel växer min förundran. Detta lite gammaldags ord. Det ligger där bredvid ordet FÖRNÖJSAM och ger min vardag ett skimmer. Aldrig är jag väl så belåten med livet som när jag sitter med en kopp kaffe i vårsolen och känner att NU, nu längtar jag inte efter något annat i hela världen. Jag vill inte vara någon annanstans eller göra något annat. Hönsen småpratar med varandra i sin hönsgård, katterna hoppar runt mig, hunden ligger under bordet. På avstånd hör jag en moped som smattrar iväg… barn som skriker och skrattar om vartannat. I sådana ögonblick tror jag att änglarna leker tafatt och ….. Herren vänder sitt ansikte till mig och ger mig FRID.
Kanske minns vi också åren som gått. Andra vårar, andra somrar. Den tiden i livet när vi tog allt för givet och somrarna aldrig verkade ta slut. Skrubbsår på knäna, examenklänningen som skulle vara för liten när hösten kom, första förälskelsen, första egna cykeln. Kanske upplever vi också en slags vemod i sådana stunder. En känsla av förlust. Själv har jag märkt hur jag omvärderar händelser i det förflutna. Sådant som jag inte uppfattade som betydelsefullt när det hände får med livets gång en annan tyngd. Och det finns också sorg förknippat med detta. Sorg över att jag inte kunde ta till mig det som bjöds. Sorg över att jag inte kan vända tillbaka och göra om.
Det finns en lärdom att dra ur den smärtan. Att ta vara på glädjeämnena i det lilla, tror jag är en bra övning för att kunna möta de riktigt stora - de vi kallar UNDER. Gud visar sig glimtvis i våra liv och vi förundras. Vi står inför ett nyfött barn. Vi gläds åt de första rädisorna, nypotatisen, solmogna tomater, skratten från vänner runt det dukade bordet. Doften från rosor, soltorkad tvätt och äpplen.
Gud - “Jag är den som är” - är ett evigt nu. Allt detta som väcker förundran är en uppmaning att leva i nuets evighet. Inget då och inget sedan. Bara här och nu.
Det är Guds uppmaning och utmaning till oss. Livet vill bli levt. “Jag är den som lever. Jag var död och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nyckeln till döden och dödsriket”…
Med förundran
Christina Wrangel Lång
Komminister

lördag 28 mars 2009

En predikan

Femte söndagen i fastan - Försonaren

Det ligger rädsla och oro i luften…… Det är tiden för den judiska påskhögtiden och massor med människor har begett sig upp till Jerusalem. För att rena sig, för att gå till templet, för att delta i påskfirandet. Den politiska situationen är skör. Palestina är ockuperat av romarna… Romarna vill framför allt ha lugn. De har tom gett dispens för judarna att behålla sin egen religion och sina egna religiösa högtider så länge de inte ställer till med något. Det är högsta rådet - de skriftlärde och prästernas - sak att hålla de egna i schack. Det finns politiska grupperingar som vill ta till våld, det finns religiösa grupperingar som följer olika kringvandrande lärare - flera predikar att undergången är nära… En skiljer sig från de andra. Han predikar inte undergång… Han predikar om Guds Rike … Han får blinda att se och döva att höra, lama att gå, lallande galningar att bli klara i huvudet… Och nu har han uppväckt en död man, ett lik som redan börjat lukta har han kallat tillbaka till livet…. Lasaros, Marta och Marias bror, hans vän. Han var död och lagd i en klippgrav, inlindad i linnebindlar med en duk över ansiktet… Många står runt omkring och blir vittne till det som denne man utför denna dag. Mannen som kallas Jesus från Nazareth, som några menar är den Messias de väntat på - den som skall fullborda de gamla judiska profetiorna - Fridsfursten, som andra menar är den nye kung av Davids ätt, som landet behöver för att frigöra sig från förtryckarna, den nye Moses som skall föra sitt folk ut ur fångenskapen…. Vad rör sig genom huvudet på dessa åskådare när de får se Lasaros komma ut ur graven… Fasa, skräck… jubel? Hur skulle jag själv ha reagerat? Jag skulle väl inte ha trott mina ögon! Men Jesus säger bara helt lugnt: “Gör honom fri och låt honom gå“…. Inga glädjescener, ingen gråt av lycka, inga omfamningar…. “Gör honom fri och låt honom gå“…..
Allt enligt Johannes beskrivning. Johannes fortsätter sedan berätta att: Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom…. “ Men några av dem gick till fariséerna….” och så följer ett rådslag…. Och det är där vi kommer in i dagens evangelietext.
Det är något konstigt med den här berättelsen… Man kunde tycka att det skulle bli stort rabalder om en man som legat död i flera dagar kallas tillbaka från döden. Man skulle tro, att översteprästerna skulle vilja träffa en sådan man och höra vad han varit med om. Att det åtminstone skulle bli någon form av diskussion…. Nej. I stället uppfattar man Lasaros uppväckande från döden bara som ett av många tecken och detta gör Jesus till ett hot - inte bara för den egna gruppen av religiösa ledare, utan för hela det judiska folket.
Sedan kommer det märkligaste av allt. Översteprästen Kajafas roll i dramat - Det är Kajafas som pekar ut Jesus som den som skall dö för att folket ska få leva… Han talade profetiskt, skriver Johannes…. På detta sätt blir Kajafas ett redskap i Guds stora plan både för det judiska folket och “för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett“. Dvs precis det som Kajafas och rådet INTE ville åstadkomma… Att folk skulle samlas i tron på denne man.
Och Jesu öde blir beseglat… Han måste dö och den som vet något om var han finns skall komma till rådet och ange honom.
Och vi blir åskådare på avstånd…. Vi som var med när Lasaros kom ut ur sin klippgrav, vi som vet hur det slutade och vad som hände sedan….
Vi kan inte ingripa även om vi skulle vilja. Allt är ödesmättat. Allt är bestämt.
Förrädarna… de som förrådde Jesus, de som fängslade honom och torterade honom… de som till slut dödade honom… De trodde att deras handlingar tjänade deras egna syften….. De trodde att de dödade en uppviglare, en man med anspråk på världslig makt och de använde den världsliga maktens språk för att stoppa honom….. Men hans makt var inte av denna världen….. Den makt han representerade kunde inte stoppas med våld.

Och Kajafas, som trodde sig rädda både det egna folket och templet…. 70 år senare jämnas templet med marken och det judiska folket skingras…. En mansålder senare… den lilla skaran av efterföljare till den de kallade Messias, den smorde, Christos har vuxit sig stor. Det finns församlingar runt hela Medelhavet…. Rörelsen samlar hela tiden nya anhängare, som frön som sprids med vinden finner den sin grogrund, slår rot och växer sig stor, genom människors längtan och hängivenhet… i tro, med hopp och av kärlek….. En naturkraft sprungen ur samma källa som den som förde Lazaros tillbaka till livet. Samma makt som förvandlade världens makt till ett narrspel. Samma makt som dog i skärtorsdagens obevekliga “för dig utgiven, för dig utgjutet“…… och uppstod i påsmorgonens lika obevekliga “den ni söker är inte här” . Nej. Gud är aldrig där vi väntar oss att finna honom. Men han är alltid med oss - intill tiden ände. Så som han lovat oss.

Hans lära lever….. Och överlever. …. Genom årtusenden. Överallt där bröd bryts och delas, där bägaren bjuds…. Överallt där människor samlas i bön och tacksägelse med orden “Herrens Frid“…. Där uppstår Gud om och om igen och försonar världen med sig själv, Där är vi städigt kallade att lämna vårt mörker och träda ut i ljuset…. Kallade av den röst som sedan säger: “Gör honom fri och låt honom gå”….. ”Gör henne fri och låt henne gå”.

Herre…. Hjälp mig att inse att om vi låter din vilja ske - inte bara i himmelen utan också på Jorden, blir vi redskap för din frid, även när det är obegripligt och smärtsamt.

torsdag 22 januari 2009

Som skimret över ......

.... Någon sa att mörkret är som allra djupast just före gryningen.

























Kanske gäller det i naturen också. Nu är det riktigt stendött. Bara mossorna och blåbärsriset lyser upp när skogarna far förbi utanför bilen. (eller tvärtom - det är ju bilen som far förbi skogarna! Men det blir liksom inte riktigt lika poetiskt...) Så plötsligt - kopparfärgat soldis filtrerat genom stammar och grenverk.
Alla hälsar!

söndag 18 januari 2009

...julegranen åker ut, ut, ut....

Titt-ut!
Var har jag varit? Och vad i h-icke menar jag med att dröja en hel månad med att skriva??????



Ja, det kan man fråga sig. Det har varit mycket. Julen blev ju hur härlig som helst i Stockholm med stora och små familjemedlemmar. Lite vitt puder på marken medan man promenerade hem från malm till malm via Humlegården.
Nyår lika extatiskt som vanligt nere i Falsterbo. I år med en kombo-variant på stjärnkock och knytis, vilket resulterade i en elegant femrätters meny. Mirakulöst! Sen blev spismurningen klar lagom till Trettonaftonspartaj med seriöst röj (Du blir bjuden nästa gång!) Och sen har man börjat nytt jobb, ju. Hur bra som helst.
Det var en snabbis! Jo! Jag har gått med i Facebook och det är verkligen kul!

Till det trista lägger vi det gräsliga vendettakriget i Gaza. Till det löftesrika att Barack Obama också ska börja på sitt nya jobb snart.

Hönorna lägger redan fler ägg = ljuset är på väg tillbaka. Bara en sån sak.
All hälsar med blöta nospussar!


På bild: Miró, som redan har börjat använda datorn och Peter, som hjälper mig att bygga grejor.