Sänd mig! Predikan på Apostladagen

Apostladagen
2a årg……………………………….


Varför anses vissa uppgifter finare än andra?
- och de människor som utför dem följdaktigt finare än andra människor? Det är lite finare att bestämma vad andra ska göra… Ju fler man bestämmer över desto finare… Allra finast är det att ha så mycket att bestämma över att man kan överlåta åt någon annan att bestämma.
Fina människor behandlas annorlunda än mindre fina.
På en annars fullbokad teater eller fullsatt restaurang går det alltid att trolla fram ett par biljetter eller ett bord…. Om man är fin… eller kändis.
Fina människor får bättre service och trevligare bemötande…
I vårt samhälle har vi värnat om att alla ska ha samma möjligheter till utbildning - samma tillgång till vård och boende…
När resurserna krymper visar det sig att det mesta ändå handlar om VEM du är. Det är fint att ha pengar - pengar ger makt - att ha så mycket pengar att man inte pratar om pengar är allra finast. Att bara strunta i pengar är INTE fint. Det är suspekt. Att strunta i makt kan i värsta fall leda till fängelse. Att avstå från maktanspråk kan väcka sådan vrede och misstro hos Makten att man tar det säkra före det osäkra och dömer denna person till döden.
Makt ska man sträva efter, slåss för, döda för - inte avstå ifrån.
Samhället där Jesus verkade - den hellenistiska dvs grekiska, kulturen, var ett extremt klassamhälle. I botten fanns slavarna - nära hälften av befolkningen var sådana livegna, helt maktlösa… i andra änden fanns de besuttna, de som hade all makt - De fria MÄNNEN. Däremellan fanns krigarklassen och de som kunde försörja sig själva på hantverk, fiske och handel.
Man tänkte sig samhället som en kropp - vi talar ju fortfarande om “samhällskroppen” - i den här miljön var slavarna fötterna, krigarna låren och bålen, hantverkarna armarna och de besuttna och intellektuella var huvudet. Kvinnor och barn räknades över huvud taget inte som annat än ägodelar - ungefär som slavarna.

Det som händer i dagens evangelietext måste ses i ljuset av denna människosyn. När Petrus bekänner Jesus som Messias - den smorde, sätter han snickarsonen Jesus från Nazareth som huvud på en ny sorts kropp. Det Jesus gör när han utnämner Simon Barjona (Alltså Jonsson) till själva grunden för denna kropp… själva Klippan på vilken resten ska byggas, är att sätta sin tilltro till en person som vi känner som allt annat än perfekt, som allt annat än stabil, som varken hade makt eller myndighet - en man som visserligen ägde sin egen båt, men som därutöver inte var någon förmögen man - HAN är fundamentet! Och Jesus ska vara hörnstenen - den sten som avgör riktningen för alla de andra dvs - den högsta auktoriteten - den stenen som måste ligga fast. och det som ska byggas är inte ett vanligt husbygge… det är ett hus där stenarna består av människor. Ett bygge där du och jag fogas in, var och en av oss med sin speciella plats och sin speciella uppgift. Det är ett bygge som fortfarande - efter nära 2000 år - pågår.
Och här är alla lika nödvändiga. Gud tar var och en av oss i anspråk och ingen uppgift är för liten - eller för stor. Ingen uppgift är för simpel och ingen uppgift är finare än andra. Alla stenar behövs i denna levande katedral.
Vi må leva i en samhälle som hukar för makten, som fjäskar för penningen, som svär vid köksbordet och sedan struntar i att gå och rösta. Vi må leva i ett samhälle som är övermätt på tomma kalorier och som vägrar lyssna på sina profeter och där de som har fått makt helst vill slippa ta det ansvar som följer med makten…. Men vi som är arvtagare till Guds rike så som det förmedlats genom Evangeliet- ett rike där blinda ser, lama går, döva hör och det som var dött blir levande igen - vi har faktiskt fått ett ansvar… Vi som är de levande stenarna, vi ska genom våra handlingar och vårt tal peka på en annan möjlighet än det samhällsbygge vi också fått i arv. Vi ska förkunna frihet för de fångna, tröst för de modlösa, upprättelse för de förnedrade, förlåtelse för de skuldtyngda, gemenskap för de marginaliserade. Här är ingen herre eller slav, fattig eller rik, jude eller grek, man eller kvinna - Här är ingen finare än någon annan. Här är vi alla ett med Kristus… en enda kropp och ett enda bröd. En enda mänsklighet med Gud Fader själv som familjeöverhuvud och Kristus som förebild.
Och om nu Jesus Kristus själv satte sin lit till den bräcklige Petrus och om Gud lät sina änglar befria Jeremias från hans försagdhet så att han blev en av bibelns mest profilerade och röststarka förkunnare…. - Skulle då inte du och jag duga till de uppgifter vi fått?
Gud förväntar sig inte att vi ska säga Jo. Gud förväntar sig att vi säger “Här är jag - Sänd mig!”.
Om vi lyder - om vi lyssnar till den kallelsen… det ansvaret vilar helt och hållet på oss själva.

Låt oss med mod och hopp och av kärlek till den Levande Guden med varandra stå upp och bekänna den tro vi är döpta till.

Vid Sykars brunn

Andra söndagen efter Trettondagen.
Livets källa - andra årg


Den här dagen som alla dagar……

Hon vaknar redan i gryningen…. Sträcker sömnen ur kroppen, reser sig, klär sig. Hon går bort till eldgropen, tar en glöd och tänder oljelamporna, lägger ved på glöden och fläktar den pyrande elden tills den tar sig…. I dag som alla dagar. Idag som alla dagar sopar hon ut damm och skräp…. Förbereder massäcken till mannen som sover vid hennes sida. Väcker honom. Idag som alla dagar. Förmiddagen går - hon gör sina inköp, hon tar ett bylte med tvätt ner till tvätthuset. När hon kommer tillbaka hänger hon tvätten. Tar det stora vattenkruset och beger sig till brunnen strax utanför staden. Idag som alla dagar.
Hur blev livet så här? Var detta allt…… Hennes tankar jagar varandra som de lätta molnen ovanför hennes huvud…. Det är varmt, men det fläktar.. Dammet yr runt hennes fötter, vinden rör upp små virvlar längs den väl upptrampade stigen där hon går.

Redan på avstånd ser hon honom sitta där. En främmande man. En jude - skäggig med långa lockar vid öronen - barhuvad trots den stekande middagssolen. Han sitter med ryggen lutad mot ett stort klippblock. Hans fötter är dammiga långt upp på vaderna, han skuggar ögonen med händerna…. Hon är tvungen att gå tätt förbi honom. För ett ögonblick möter hans blick hennes och hon tittar genast bort. Tittar ner i marken och går utan ett ord runt brunnen för att ösa upp vatten. “Ge mig något att dricka”… Rösten är djup och varm… Vad menar han? En främmande man tilltalar inte en ensam kvinna. “Ge mig något att dricka” Hon fortsätter ösa upp…. Sedan hejdar hon sig “Hur kan du som är jude be mig om vatten?” säger hon tyst, fortfarande med blicken i marken. Han säger ingenting. Han liksom väntar in henne. Det enda som hörs är cikadorna i snåren…. Tystnaden mellan dem blir till ett eget rum. En egen plats. Där är hon skyddad från omvärldens blickar. De dömande, elaka ögonen, de granskande, felsökande… de blickar som letar sig in under hennes hud och liksom skär loss bitar av henne…. Hon rätar på sig, höjer huvudet och möter hans klara, bärnstensfärgade ögon som ser på henne - nyfiket, ömsint.. Glittrar det inte ett leende på botten? Ansiktet…. Lätt väderbitet som hos en som arbetar på fälten och händerna - starka händer, men inte en lantarbetares valkiga.
Vem är han? Vad vill han henne? Hon vet inte var hon får sitt mod ifrån… Men hon måste få veta, hon måste få svar… Och han talar med henne - frågar henne om hennes liv - som om han verkligen SÅG henne.. Som om hon verkligen var intressant…. Som om hon - en samariska - var en VIKTIG person för honom. Som om HON hade något att ge HONOM. Vatten - han talar med henne om vatten…Nej, inte det vatten hon öser upp av… det svala, rena vattnet från källan. Nej, inte det vattnet. Det är vatten för den törstande kroppen… Han talar till henne om en annan törst - ett annat vatten - han ser in i hennes hjärta.. Ser tystnaden där inne… hjärtats tomhet… Talar till henne som om hon begrep något… som en sann profet. Och hon lyssnar och ställer fler frågor.
Plötsligt tar han henne om handleden… uppfordrande. Plötsligt är blicken inte längre ömsint, det brinner där inne… men det är inte en förtärande eld, det är en helig eld, en helande renande eld som dånar som ett stort vattenfall… Och hon ser sig själv i lågorna… Och bortom dem något annat… En annan värld, en annan verklighet. Som om allt hon bär på är MÖJLIGHET….
Han släpper henne lika plötsligt och middaghettan slår mot henne igen, hon hör cikadorna….. Långsamt räcker hon honom vattenkruset och han dricker i djupa klunkar…..
Och för varje klunk känner hon hur hennes hjärta fylls… Och känslan tar tag i henne, skakar henne, sveper in henne och utan att hon förstår vad som händer känner hon hur murar rasar inom henne, mur efter mur…. Och hon är helt skyddslös. Ändå aldrig mer stark än nu. Ingens slav. “….den tid kommer då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning”… hör hon hans röst förkunna.. Inte ett folk mot ett annat. Inte en plats mot en annan. Och hon tror honom. Och hon hör sig själv tala… utan att förstå varifrån hon får sina ord eller var hon hämtar sin kraft. “Jag vet att Messias kommer” - Hon är ingens kvinna. Hon är ingens egendom. Hon är ingens slav. Och hon ser på honom, ser in i honom. Hon ser hans mun öppna sig och hör hans röst igen. “Det är jag, den som talar till dig” Och hon vet. Och hon lyfter sitt vattenkrus går tillbaka till brunnen för att fylla på det igen. Nickar mot mannen när hon går förbli honom och vandrar stigen upp mot staden.

Vi ber:
Herre, du som ser vad var och en av oss har att ge…. Hjälp oss att se att du aldrig begär mer av oss än vad vi förmår. Du som blickar in i våra innersta låsta rum,du som hör våra tysta rop på sant liv

… hjälp oss att se det du ser. Hjälp oss att se på oss själva med din sanning, din ande. Ge oss liv av ditt liv, ande av din ande.
Hjälp oss att ösa ur den källa som aldrig sinar, levande vatten ur livets källa
genom din son Jesus Kristus
Amen