Kom och se!

Kom och se!

- Sexton stycken! Är det inte fantastiskt!!!!! Väninnan är helt exalterad. Hennes får har börjat lamma och de nya små ploppar ut ett efter ett. Ibland två och två. Någon av tackorna har till och med fått trillingar. Och nu har jag kommit för att beundra. Eller kanske snarare FÖRUNDRAS… Små, ulliga brun- och vita fårbarn skuttar runt sina mammor. Jag minns hur jag vid ett besök i höstas hjälpte till när väninnan och hennes man skulle försöka bringa reda i fårhagen. Baggarna hade hoppat in till tackorna och skulle nu återbördas till den egna hagen. Nästa morgon stod de nöjda inne hos tackorna igen. Det är svårt att sätta stopp för naturens krafter.
När jag skriver detta har skalen på knopparna brustit och tulpanerna jag grävde ner i höstas har “kaninöron”….. Jag konstaterar att jag nog måste klippa gräset för första gången i år… Och för varje gång jag får uppleva detta mirakel växer min förundran. Detta lite gammaldags ord. Det ligger där bredvid ordet FÖRNÖJSAM och ger min vardag ett skimmer. Aldrig är jag väl så belåten med livet som när jag sitter med en kopp kaffe i vårsolen och känner att NU, nu längtar jag inte efter något annat i hela världen. Jag vill inte vara någon annanstans eller göra något annat. Hönsen småpratar med varandra i sin hönsgård, katterna hoppar runt mig, hunden ligger under bordet. På avstånd hör jag en moped som smattrar iväg… barn som skriker och skrattar om vartannat. I sådana ögonblick tror jag att änglarna leker tafatt och ….. Herren vänder sitt ansikte till mig och ger mig FRID.
Kanske minns vi också åren som gått. Andra vårar, andra somrar. Den tiden i livet när vi tog allt för givet och somrarna aldrig verkade ta slut. Skrubbsår på knäna, examenklänningen som skulle vara för liten när hösten kom, första förälskelsen, första egna cykeln. Kanske upplever vi också en slags vemod i sådana stunder. En känsla av förlust. Själv har jag märkt hur jag omvärderar händelser i det förflutna. Sådant som jag inte uppfattade som betydelsefullt när det hände får med livets gång en annan tyngd. Och det finns också sorg förknippat med detta. Sorg över att jag inte kunde ta till mig det som bjöds. Sorg över att jag inte kan vända tillbaka och göra om.
Det finns en lärdom att dra ur den smärtan. Att ta vara på glädjeämnena i det lilla, tror jag är en bra övning för att kunna möta de riktigt stora - de vi kallar UNDER. Gud visar sig glimtvis i våra liv och vi förundras. Vi står inför ett nyfött barn. Vi gläds åt de första rädisorna, nypotatisen, solmogna tomater, skratten från vänner runt det dukade bordet. Doften från rosor, soltorkad tvätt och äpplen.
Gud - “Jag är den som är” - är ett evigt nu. Allt detta som väcker förundran är en uppmaning att leva i nuets evighet. Inget då och inget sedan. Bara här och nu.
Det är Guds uppmaning och utmaning till oss. Livet vill bli levt. “Jag är den som lever. Jag var död och se, jag lever i evigheters evighet. Och jag har nyckeln till döden och dödsriket”…
Med förundran
Christina Wrangel Lång
Komminister