En predikan

Femte söndagen i fastan - Försonaren

Det ligger rädsla och oro i luften…… Det är tiden för den judiska påskhögtiden och massor med människor har begett sig upp till Jerusalem. För att rena sig, för att gå till templet, för att delta i påskfirandet. Den politiska situationen är skör. Palestina är ockuperat av romarna… Romarna vill framför allt ha lugn. De har tom gett dispens för judarna att behålla sin egen religion och sina egna religiösa högtider så länge de inte ställer till med något. Det är högsta rådet - de skriftlärde och prästernas - sak att hålla de egna i schack. Det finns politiska grupperingar som vill ta till våld, det finns religiösa grupperingar som följer olika kringvandrande lärare - flera predikar att undergången är nära… En skiljer sig från de andra. Han predikar inte undergång… Han predikar om Guds Rike … Han får blinda att se och döva att höra, lama att gå, lallande galningar att bli klara i huvudet… Och nu har han uppväckt en död man, ett lik som redan börjat lukta har han kallat tillbaka till livet…. Lasaros, Marta och Marias bror, hans vän. Han var död och lagd i en klippgrav, inlindad i linnebindlar med en duk över ansiktet… Många står runt omkring och blir vittne till det som denne man utför denna dag. Mannen som kallas Jesus från Nazareth, som några menar är den Messias de väntat på - den som skall fullborda de gamla judiska profetiorna - Fridsfursten, som andra menar är den nye kung av Davids ätt, som landet behöver för att frigöra sig från förtryckarna, den nye Moses som skall föra sitt folk ut ur fångenskapen…. Vad rör sig genom huvudet på dessa åskådare när de får se Lasaros komma ut ur graven… Fasa, skräck… jubel? Hur skulle jag själv ha reagerat? Jag skulle väl inte ha trott mina ögon! Men Jesus säger bara helt lugnt: “Gör honom fri och låt honom gå“…. Inga glädjescener, ingen gråt av lycka, inga omfamningar…. “Gör honom fri och låt honom gå“…..
Allt enligt Johannes beskrivning. Johannes fortsätter sedan berätta att: Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom…. “ Men några av dem gick till fariséerna….” och så följer ett rådslag…. Och det är där vi kommer in i dagens evangelietext.
Det är något konstigt med den här berättelsen… Man kunde tycka att det skulle bli stort rabalder om en man som legat död i flera dagar kallas tillbaka från döden. Man skulle tro, att översteprästerna skulle vilja träffa en sådan man och höra vad han varit med om. Att det åtminstone skulle bli någon form av diskussion…. Nej. I stället uppfattar man Lasaros uppväckande från döden bara som ett av många tecken och detta gör Jesus till ett hot - inte bara för den egna gruppen av religiösa ledare, utan för hela det judiska folket.
Sedan kommer det märkligaste av allt. Översteprästen Kajafas roll i dramat - Det är Kajafas som pekar ut Jesus som den som skall dö för att folket ska få leva… Han talade profetiskt, skriver Johannes…. På detta sätt blir Kajafas ett redskap i Guds stora plan både för det judiska folket och “för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett“. Dvs precis det som Kajafas och rådet INTE ville åstadkomma… Att folk skulle samlas i tron på denne man.
Och Jesu öde blir beseglat… Han måste dö och den som vet något om var han finns skall komma till rådet och ange honom.
Och vi blir åskådare på avstånd…. Vi som var med när Lasaros kom ut ur sin klippgrav, vi som vet hur det slutade och vad som hände sedan….
Vi kan inte ingripa även om vi skulle vilja. Allt är ödesmättat. Allt är bestämt.
Förrädarna… de som förrådde Jesus, de som fängslade honom och torterade honom… de som till slut dödade honom… De trodde att deras handlingar tjänade deras egna syften….. De trodde att de dödade en uppviglare, en man med anspråk på världslig makt och de använde den världsliga maktens språk för att stoppa honom….. Men hans makt var inte av denna världen….. Den makt han representerade kunde inte stoppas med våld.

Och Kajafas, som trodde sig rädda både det egna folket och templet…. 70 år senare jämnas templet med marken och det judiska folket skingras…. En mansålder senare… den lilla skaran av efterföljare till den de kallade Messias, den smorde, Christos har vuxit sig stor. Det finns församlingar runt hela Medelhavet…. Rörelsen samlar hela tiden nya anhängare, som frön som sprids med vinden finner den sin grogrund, slår rot och växer sig stor, genom människors längtan och hängivenhet… i tro, med hopp och av kärlek….. En naturkraft sprungen ur samma källa som den som förde Lazaros tillbaka till livet. Samma makt som förvandlade världens makt till ett narrspel. Samma makt som dog i skärtorsdagens obevekliga “för dig utgiven, för dig utgjutet“…… och uppstod i påsmorgonens lika obevekliga “den ni söker är inte här” . Nej. Gud är aldrig där vi väntar oss att finna honom. Men han är alltid med oss - intill tiden ände. Så som han lovat oss.

Hans lära lever….. Och överlever. …. Genom årtusenden. Överallt där bröd bryts och delas, där bägaren bjuds…. Överallt där människor samlas i bön och tacksägelse med orden “Herrens Frid“…. Där uppstår Gud om och om igen och försonar världen med sig själv, Där är vi städigt kallade att lämna vårt mörker och träda ut i ljuset…. Kallade av den röst som sedan säger: “Gör honom fri och låt honom gå”….. ”Gör henne fri och låt henne gå”.

Herre…. Hjälp mig att inse att om vi låter din vilja ske - inte bara i himmelen utan också på Jorden, blir vi redskap för din frid, även när det är obegripligt och smärtsamt.