Grottmänniskor och andra

.... "Vad är väl en människa att du tänker på henne"....
Så här ser det ut:
En vidsträckt dalsänka,låt oss vandra över den. Grön. Bergssluttningar döljer horisonten i fjärran. Vad kan det röra sig om, 3 km? Ja, något sådant. Se, där är stigen. Högt gräs. Långsamt, men med lätta steg, närmar vi oss andra sidan. Stigen blir brantare, det bär upp för bergssidan. Det höga gräset ersätts av stora stenblock.
Marken är torr under våra fötter. Det dammar och frasar om våra steg. Andhämtningen blir kortare, mer ansträngd. Vi viker av åt vänster från stigen. Nu är det bara våra fotsteg som syns bakom oss. Framför oss är det okänd terräng.
Här. Vi sätter oss på en sten en stund. Stenen är varm under oss. Vatten. vi behöver vatten innan vi fortsätter vår vandring. Känner du svalkan. Djupa klunkar. Din munhåla fylls och du sväljer girigt, nästan vällustigt. Tar en handfull och drar över pannan och kinderna.
- Aah.
- Skönt, va? Vi går vidare.
- Vart är vi på väg?,undrar du.
- Till min grotta, svarar jag. Mitt gömställe. Jag ska visa dig en plats ingen har fått se. En plats ingen känner till, utom jag. Du ser på mig. Det finns oro i din blick, undran.
- Varför det?, frågar du.
- Varför vi ska dit eller varför jag aldrig visat den förut?, säger jag.... Vi fortsätter att gå. Nu får vi snart börja kliva över stenarna. De tränger på runt omkring oss och vi hjälper varandra över de värsta ställena.
Så befinner vi oss mellan två enorma klippblock. Det finns en öppning, den är kanske en meter bred och där går vi. Över oss tornar de enorma stenmassiven. Det känns som om de när som helst skulle kunna krossa oss. Men en bit fram är det ljusare.
- Vi är snart framme, säger jag.






















Jag har gått in min grotta. Det är grottigt där. Om man säger så. I den grottan finns en trygghet, så är det ju med grottor. Men det är också mörkt och ganska händelselöst. Man underhåller elden, man håller hyggligt rent omkring sig, man sover och tja.... Man väntar. ´Man väntar ut årstider och oväder. Man sysselsätter sig. Man berättar och man reparerar. Man tillreder och man förbereder. Man har ganska tråkigt. Och det är rätt skönt. Det är varmt och vilsamt.
Och ibland undrar jag hur det kan komma sig att vi, som har byggt hela vår tillvaro på olika trygghetssystem, förmodligen lever i en mycket större otrygghet än vad våra förfäder grottmänniskorna gjorde.

Fundera på det, så hörs vi.
Alla hälsar!