En blind som leder en döv.....

Det sägs ju att kärleken är blind.
Men se(!), det tror jag inte ett dugg på!

Förälskelsen är förvisso blind, bländad, förblindad. Förälskelsen är dessutom, om inte döv, så åtminstone drabbad av svårartat hörselbortfall.

Men kärleken, den äkta kärleken, handlar om seende. Att se. Helt och fullt. Höjd och djup, mörker och ljus. Och den har det slags absoluta gehör vi kallar empati.
I förälskelsens rus drabbas vi av synvillor, som till största delen är uppbyggda kring projektioner - önsketänkande. I vår narscissistiska kultur, där den ytliga gesten förväxlas med inner-lighet, blir vilsenheten så mycket större. Vi ser det vi vill se, vi hör det vi vill höra... Vi blir ett lätt rov för tidigare erfarenheter, både lyckliga och smärtsamma och vi dubbelexponerar så våra förväntningar uppe på våra önskningar.
Det enda som den här glittrande spegelvärlden har gemensamt med "Lustiga Huset" är att bilderna garanterat är förvrängda. Skillnaden är, att vi i förälskelsedimmorna inte kan skilja dessa förvrängda speglingar från verkligheten.
Gud ske lov är det ett övergående tillstånd!
Så träder då den där kärleken förhoppningsvis in i galenskapens ställe. Vad händer? Ja, för många av oss blir det ju ett läskigt uppvaknande till en gråkall morgon med dålig andedräkt och tunga fötter som hasar tofflorna efter sig. Inte lika kul! Men det är kärlek! Det är kärlek att se dammråttorna i hörnen. Det är kärlek att göra något åt dem! Ta fram dammsugaren t ex! Det är kärlek att bli rejält förbannad! Och kärlek att sansa sig. Kärlek, att inte alltid tycka om och kärlek att ändå laga middag. Vi har alla våra egenheter. Kärleken gör att vi växer ifrån våra egna och in i den älskades.
Att älska är att se. Att älska är att göra sig lyhörd.
Att älska handlar också om att ta emot en annan människas kärlek. En klok kvinna i min närhet uttryckte det ungefär så här. "För att kunna ta emot kärlek från andra människor måste man öppna dörrar i sitt inre". Sådant tar tid. Kärlek tar tid. Kärlek är tid. Att ge tid och att ta sig tid.
Hmm. Jag får nog anledning att återkomma till ämnet.

Utställningen: Var nere i Smyge igår och hade "re-vernissage". Med det underbara vädret kom också en hel drös vänner och andra besökare. Bibi Häggström kom med Boel och Caroline. Ulrica och Miguel. Ebba kom med syster Diana och väninna Suzanne. Håkan och Lena Fjällström, som fotade för fullt (inte visste jag att Lena - distriktsläkare på Näset - och som jag känt i 15 år minst, har ett förflutet som fotograf!). Fick sålt en av de stora målningarna! Kul.

Jobbfronten: Var på anställningsintervju i Eslöv idag. Det är rörigt och tungrott där för närvarande, med många uppsägningar. Vi är åtta sökande till den utlysta tjänsten. Vi får se hur det går.

Från byrisonten: Höstmörkret sänker sig även över "Turning Chicken"; Hönsen har bara lagt ett ägg nu två dagar i rad. Kattungarna blir 9 veckor imorgon. Dags att sätta in annons på Blocket. Om tre veckor är de flygfärdiga. Hur ska jag kunna skiljas från de små liven?!? De har flyttat ut till en ny lekplats och tumlar nu runt på köksgolvet, använder "vuxenlådorna" när de går på toa och får sin mat på samma ställe som de andra katterna. Miranda och Miró hoppar ofta upp till mig. Jag kan rekommendera att svepa in sig i några kattungar när man är förkyld! (Hjälper nog mot det mesta inklusive hjärtesorg).
Den stora lönnen är nu nästan helt avlövad. Monty far runt bland kastanjerna på gårdsplanen och skäller ut synliga och osynliga hundar.
Alla hälsar!