När november sveper in oss....

..... i sina mörka dimmor, det är då vi ska plocka fram bilden av de där maskrosorna som "gömdes" i gräset.
Men det är inte lätt.






Värmde gjorde dock kaffet som serverades i "nya" församlingshemmet här i Östraby i fredags. I ett anfall av aktivetslust kom jag på att jag kanske kunde göra en insats under allhelgonahelgen här i församlingen. Kyrkoherde Eva-Karin hänvisade mig till Arne Olenklint, kyrkvärd och för dagen bas över kaffeserveringen. Han tog gärna emot hjälp och det visade sig vara en livad tillställning. Det delades minnen och berättades "alldeles sanna" historier och pratet och skratten fyllde på i hjärterummet och fick rutorna i den gamla vaktmästarbostaden, numera fösamlingshemmet, att imma igen. Mycket trevligt att träffa en massa by- och kring-bor - ingen nämnd och ingen glömd. Det verkade dessutom uppskattas att jag var där - alla hade full koll på att det bodde en präst på "Blåsingsborg"!











Sedan kom familjen Månsson med blivande matte Olivia för att titta på Melina. Det blev nu till att mer än bara titta och så fick man vinka av en unge till. Trösten var den lycka som lyste runt matte med ny älskling. "Match made in heaven!" Och hon insisterade på att betala Melina med egna pengar "För det skulle vara hennes katt". Pappa Thomas och mamma Carina var både stolta och lite rörda. Jag har redan fått rapport via mejlen - Allt lugnt. Lyckan består.

På kvällen spökade små gäng med byns flickor, som ju var mer söta än läskiga. Fast de berättade att någon hade blivit arg när de kom... hur man är funtad då, kan man ju undra. Som tur (!?!)var hade jag lite godis hemma så jag slapp "bus".












Igår åkte jag till Hemmesdynge och tjejmiddag hos Suzanne Grotte och passerade Limhamns kyrkogård på vägen ner. Tände ljus på "mina" gravar. Där är famlijegraven med farfar, farmor, faster, farfarsmor och farfars mostrar och min lillasyster Wiveca. Där är fars grav på nya kyrkogården och min styvmors andre man Bror-Emil, som ligger bakom kapellet på gamla delen. Det är både vemodigt och tröstande att se alla ljusen som blinkar i mörkret. Som flämtande andetag.

Byrisonten: Jag ska behålla Miró! en av killarna i kullen. Det går inte att lämna bort honom. Han ligger i mitt knä varje kväll. Så kanske släpper jag iväg Miranda - eller inte.

Hönsen har nästan helt lagt av med läggandet. Monty rymmer vad jag än gör. Nu har jag satt en liten kärra framför nätet, men det hjälper väl inte. Det är väldigt tyst därute på gården nu. Måste kolla honom!--- Jodå. Han hade minsju rymt igen!!!!!
Alla hälsar!