Vid Sykars brunn

Andra söndagen efter Trettondagen.
Livets källa - andra årg


Den här dagen som alla dagar……

Hon vaknar redan i gryningen…. Sträcker sömnen ur kroppen, reser sig, klär sig. Hon går bort till eldgropen, tar en glöd och tänder oljelamporna, lägger ved på glöden och fläktar den pyrande elden tills den tar sig…. I dag som alla dagar. Idag som alla dagar sopar hon ut damm och skräp…. Förbereder massäcken till mannen som sover vid hennes sida. Väcker honom. Idag som alla dagar. Förmiddagen går - hon gör sina inköp, hon tar ett bylte med tvätt ner till tvätthuset. När hon kommer tillbaka hänger hon tvätten. Tar det stora vattenkruset och beger sig till brunnen strax utanför staden. Idag som alla dagar.
Hur blev livet så här? Var detta allt…… Hennes tankar jagar varandra som de lätta molnen ovanför hennes huvud…. Det är varmt, men det fläktar.. Dammet yr runt hennes fötter, vinden rör upp små virvlar längs den väl upptrampade stigen där hon går.

Redan på avstånd ser hon honom sitta där. En främmande man. En jude - skäggig med långa lockar vid öronen - barhuvad trots den stekande middagssolen. Han sitter med ryggen lutad mot ett stort klippblock. Hans fötter är dammiga långt upp på vaderna, han skuggar ögonen med händerna…. Hon är tvungen att gå tätt förbi honom. För ett ögonblick möter hans blick hennes och hon tittar genast bort. Tittar ner i marken och går utan ett ord runt brunnen för att ösa upp vatten. “Ge mig något att dricka”… Rösten är djup och varm… Vad menar han? En främmande man tilltalar inte en ensam kvinna. “Ge mig något att dricka” Hon fortsätter ösa upp…. Sedan hejdar hon sig “Hur kan du som är jude be mig om vatten?” säger hon tyst, fortfarande med blicken i marken. Han säger ingenting. Han liksom väntar in henne. Det enda som hörs är cikadorna i snåren…. Tystnaden mellan dem blir till ett eget rum. En egen plats. Där är hon skyddad från omvärldens blickar. De dömande, elaka ögonen, de granskande, felsökande… de blickar som letar sig in under hennes hud och liksom skär loss bitar av henne…. Hon rätar på sig, höjer huvudet och möter hans klara, bärnstensfärgade ögon som ser på henne - nyfiket, ömsint.. Glittrar det inte ett leende på botten? Ansiktet…. Lätt väderbitet som hos en som arbetar på fälten och händerna - starka händer, men inte en lantarbetares valkiga.
Vem är han? Vad vill han henne? Hon vet inte var hon får sitt mod ifrån… Men hon måste få veta, hon måste få svar… Och han talar med henne - frågar henne om hennes liv - som om han verkligen SÅG henne.. Som om hon verkligen var intressant…. Som om hon - en samariska - var en VIKTIG person för honom. Som om HON hade något att ge HONOM. Vatten - han talar med henne om vatten…Nej, inte det vatten hon öser upp av… det svala, rena vattnet från källan. Nej, inte det vattnet. Det är vatten för den törstande kroppen… Han talar till henne om en annan törst - ett annat vatten - han ser in i hennes hjärta.. Ser tystnaden där inne… hjärtats tomhet… Talar till henne som om hon begrep något… som en sann profet. Och hon lyssnar och ställer fler frågor.
Plötsligt tar han henne om handleden… uppfordrande. Plötsligt är blicken inte längre ömsint, det brinner där inne… men det är inte en förtärande eld, det är en helig eld, en helande renande eld som dånar som ett stort vattenfall… Och hon ser sig själv i lågorna… Och bortom dem något annat… En annan värld, en annan verklighet. Som om allt hon bär på är MÖJLIGHET….
Han släpper henne lika plötsligt och middaghettan slår mot henne igen, hon hör cikadorna….. Långsamt räcker hon honom vattenkruset och han dricker i djupa klunkar…..
Och för varje klunk känner hon hur hennes hjärta fylls… Och känslan tar tag i henne, skakar henne, sveper in henne och utan att hon förstår vad som händer känner hon hur murar rasar inom henne, mur efter mur…. Och hon är helt skyddslös. Ändå aldrig mer stark än nu. Ingens slav. “….den tid kommer då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning”… hör hon hans röst förkunna.. Inte ett folk mot ett annat. Inte en plats mot en annan. Och hon tror honom. Och hon hör sig själv tala… utan att förstå varifrån hon får sina ord eller var hon hämtar sin kraft. “Jag vet att Messias kommer” - Hon är ingens kvinna. Hon är ingens egendom. Hon är ingens slav. Och hon ser på honom, ser in i honom. Hon ser hans mun öppna sig och hör hans röst igen. “Det är jag, den som talar till dig” Och hon vet. Och hon lyfter sitt vattenkrus går tillbaka till brunnen för att fylla på det igen. Nickar mot mannen när hon går förbli honom och vandrar stigen upp mot staden.

Vi ber:
Herre, du som ser vad var och en av oss har att ge…. Hjälp oss att se att du aldrig begär mer av oss än vad vi förmår. Du som blickar in i våra innersta låsta rum,du som hör våra tysta rop på sant liv

… hjälp oss att se det du ser. Hjälp oss att se på oss själva med din sanning, din ande. Ge oss liv av ditt liv, ande av din ande.
Hjälp oss att ösa ur den källa som aldrig sinar, levande vatten ur livets källa
genom din son Jesus Kristus
Amen