.....En av de saker som ligger djupast i oss människor, är en egenskap vi delar med andra flockdjur - Vi delar upp oss i "vi" och "dom" - Vi, som hör ihop och de som är några andra, en annan sort.En av de allra viktigaste och mest krävande sanningarna som kristendomen erbjuder, är en uppmaning till oss att lösa upp alla sådana kategoriseringar. Det är inte bara en uppmaning - det är dessutom en utmaning
och det är utmanande! När vi blir bedömda som "goda" eller "dåliga" kristna är det ofta just på vår förmåga att ta till oss och leva upp till den här uppmaningen.
Att vara en God Kristen är att vara en God Medmänniska. (
Självklart finns det en massa goda medmänniskor som inte är kristna! Men som kristen förväntas man faktiskt att vara just det. Denna fromma förväntan kommer inte sällan från sådana som inte själva anser sig vara kristna....)
Ett annat fenomen som är djupt mänskligt och som faktiskt gör oss unika bland däggdjuren, är
vårt behov av rätt och rättvisa och dess baksida - hämnden.
Inga andra varelser hämnas eller skipar rätt. Den enda rättvisan naturen erbjuder djuren är den "starkes" - läs "välanpassades" - överlevnad. I och för sig den enda form av rättvisa som finns för allt för många människor i vår trasiga värld.Och kanske är det hämnden - hämndlystnaden - som är den största av alla synder. Att ge igen - att få rätt till vilket pris som helst.
Vi mäter graden av
civilisation i en samhälle utifrån bl a det samhällets system för
rättsskipning. Självklart finns det andra socio-kulturella variabler, men det är min mening att de alltid kan härledas tillbaka till rättsskipningen (tryckfrihet, hemfrid, åsikts- och religionsfrihet mm alla måste upprätthållas med hjälp av lagstiftning). Rättsskipningen i alla dess former, från lärarens över eleven, förälderns över barnet, samhällets över medborgaren är en form av
kontrakt som ger oss makt över varandra.
I rättsprocessen viktar vi ett mot ett annat. Skadan vägs mot ersättningen. Ett öga för ett öga, tand för en tand - liv för ett liv. Så ser rättvisan ut i stora delar av världen. Att leva som kristen är inte med nödvändighet att vara troende - men vi lever i en kultur, som under århundraden formats av en rättsskipning som legat inom kyrkans maktutövning. En kyrka, som sannerligen inte alltid varit
gratia plena, fylld av nåd, men som trots det predikat förlåtelse och försoning inte bara mellan Gud och människa, utan också mellan människa och människa.
En kyrka som satt livet högst av allt - Allt för ofta till priset av det liv den sagt sig vilja värna.
Människor har dött för sin tro och de har dödat för sin tro. Ibland har det inte gått att skilja handlingarna åt. Det är inte länge sedan (kosmiskt sett) vi hade religionskrig i Europa. Mellan kristna. Mellan grannar i samma by. Inte länge sedan kyrkans män lät av barn utpekade kvinnor brinna på bål.(Andra kristna män fick stopp på vanvettet.)
Fram till för bara drygt 100 år sedan hade vi
dödsstraff i Sverige.
Det finns nog de som skulle kunna tänka sig dödsstraff än idag. En man som våldför sig på och dödar ett litet barn. En Eklund, en Qvick. Här i Hörby är
Helen-mordet fortfarande levande historia. Många skulle nog anse att hennes mördare förtjänar att dö. Och blickar vi utåt - Hitler och Stalin med miljoner människors blod på sina händer .... förtjänade de något annat än att straffas med döden? Det råder ingen brist på lämpliga kandidater.
Jag är ingen rättshistoriker, men jag är intresserad av den mänskliga "naturen". Att ge igen är mänskligt. Det vill minsta barn göra. Men minsta barn har också en känsla för när straffet upplevs som orättvist stort i förhållande till försyndelsen.
Att visa nåd måste vi däremot lära oss. Det är en fråga om
insikt som vi kan ta till oss genom vårt sätt att se på världen och genom det sätt som vi uppfattar att världen, livet, ser på oss.
"
Den som fått mycket förlåtet älskar mycket", står det i en evangelietext.
Men när sinnet rinner på en.... Vem har inte någon gång tänkt tanken att världen vore en bättre plats eller livet mer värt att leva om bara den eller den inte fanns! En sur granne, en dum lärare, en grälsjuk typ. Det livet lär oss är, att jag själv kanske inte är så mycket bättre, att
den där grälsjuka typen kan vara jag.
Det livet också visar oss är, att
kärleken till livet alltid är större än hatet och hämndlystnaden. Skadan kan inte repareras av det som orsakade skadan - Eller som amerikanen säger, "
Two wrongs doesn't make one right". Dvs vi kan inte få tillbaka den döda genom att döda mördaren. Så vi utmäter straff
symboliskt. Symboliskt blir ett liv värt 25 år i fängelse. Symboliskt får den elev som slagit sönder en ruta kvarsittning (tja, föräldrarna kanske får betala rutan också, men man går inte hem och slår sönder fönster hos ungens familj). Och vi bestämmer oss för att det är rättvist. En överenskommelse som gör oss till en civilisation - Ett medborgarkontrakt.
I alla fall: Tillbaka till begynnelsen. Det var det där med vi och de andra. Ett samhälle börjar lösas upp när det har olika regler för olika grupper. Att vara lika inför lagen har inga undantag - "Land ska med lag byggas". När blod blir tjockare än vatten, när den rike kan köpa sig fri, när makten missbrukas, egennyttan styr makthavarnas handlingar, upplevs det medvetet eller intuitivt som ett kontraktsbrott och då urholkas tilliten mellan de olika grupperna i samhället. Då blir det lätt att sluta sig in mot det egna, att se till sitt eget. Förakta allt som inte är som vi i vår grupp tycker att det borde vara.
Det svåra är inte att älska, ta hand om, se efter, skydda den som står oss nära.
Det svåra är att ta det första steget bort från egennyttan och misstron mot allt främmande - och ta ett kliv in i det som jag vill kalla "Guds Rikes genombrott i världen" - Vare sig vi är troende eller ej. Det är ett
tillstånd snarare än en plats. Ett tillstånd där vi förmår se oss själva i den andre, famna det främmande, värna särarten. "Det kunde varit jag - Det kunde varit mitt barn - Det kunde ha hänt i vår by".
När omvärlden gungar så som den gör nu, är det i själva verket en möjlighet att
göra ett val. Inte mellan Vi och De andra, utan mellan egennytta och empati. När vi inser vår egen sårbarhet, då blir det lättare att förstå att
allt mänskligt lidande också är vårt.
Krisen ger oss en möjlighet till medmänsklighet. OM VI ANTAR UTMANINGEN.
Och för dem vi bara retar oss på i största allmänhet, sura käringar och grälsjuka typer, för alla dessa förargelseväckare i vår omgivning har Jesus ett kanonbra recept: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er - för det samlar glödande kol på deras huvuden". Det vill säga: Le vänligt mot den sura tanten - det sätter myror i skallen på henne! En hämnd så god som någon.
Alla hälsar!
Inlägg
